Universitetsläraren (17/2008) tog upp frågan om olovlig kopiering och fildelningssajten Student Bays initiativ att tillhandahålla en mötesplats för spridning av skannad kurslitteratur. Vi menar att de artiklar i ämnet som fick utrymme i tidningen förmedlade en alltför ensidig bild, till läromedelsförlagens och en intresseorganisations fördel. Som ett komplement vill vi hävda att man också kan inta ett studentperspektiv.
Ekonomin hos dagens studenter tillåter inte att en stor del av månadsbudgeten går till inköp av sådan litteratur som studenterna inte ser det långsiktiga behovet av att äga. Vi har faktiskt full förståelse för studenter som väljer att fotostatkopiera kurslitteratur eller ladda ner skannade versioner från nätet, även av sådant material som vi själva har författat. Vi hör till dem som menar att det inte finns något egenvärde i att studenterna inhandlar kurslitteratur. För oss, som författare och som lärare, är det viktigaste att de läser litteraturen. Det sätt på vilket de införskaffat densamma är oss likgiltigt. För många studenter är en kursbok brukslitteratur. Den används på en kurs, och öppnas sedan aldrig mer. Vad Student Bay gör är att den helt enkelt bara förenklar en redan existerande praxis av kopiering.

VI KAN HA FÖRSTÅELSE för protester från de högskolelärare som mer eller mindre yrkesmässigt författar kurslitteratur som extraknäck, det vill säga utanför arbetstid. De lärare som författar på arbetstid har ju däremot redan fått betalt för sin arbetsinsats, av svenska skattebetalare. Den part som tjänar mest på arrangemanget är förlagen, och de tar heller inte alltid tillräckligt ansvar för kvaliteten. Det finns exempel på undermålig litteratur som tangerar vårt eget fält, publicerad av de marknadsledande förlagen och ämnad för studenter på utbildningar med stort studentantal (till exempel vårdutbildning och lärarutbildning). Sådan litteratur prånglas ut utan hänsyn tagen till vetenskaplig kvalitet och efter bristfällig korrekturläsning. Ofta är dock layout och omslag snygga, det ska medges.
Kampen mot Student Bay och kopiering av kurslitteratur är dömd att misslyckas. Så varför inte tänka om helt och anamma ett Open Access-perspektiv också på kurslitteratur? Vi redigerade nyligen antologin Människor och makter ämnad som grundbok i religionsvetenskap. Alla författarna var disputerade och hälften var professorer eller docenter. De valde att dela med sig av sina expertkunskaper helt gratis. Manus kvalitets- och språkgranskades med ekonomiskt stöd från Högskolan i Halmstad, och resultatet går att fritt ladda ner från högskolans digitala arkiv.
Detta var en engångsföreteelse, som också krävde en hel del obetalt arbete. Vad som behövs är ett mer omfattande system där lärare fullt ut ges tid inom ramen för sina anställningar att författa (och revidera) kurslitteratur samt ges möjlighet att få denna litteratur ”peer”-granskad, språkgranskad och layoutad och sedan publicerad för fri nedladdning. För att skapa ytterligare incitament kan man kanske också tänka sig att en sådan insats räknas som merit vid ansökan om tjänst och befordran.
Bland lärare verksamma inom vårt eget fält, humaniora/teologi, finns en nostalgisk vurm för den tryckta och inbundna boken, och visst, den ser snygg ut i bokhyllan. Studenter har dock inte alltid samma uppfattning. Man kanske bör ställa sig frågan: Är det innehållet eller formen som är det centrala när det kommer till kritan, och är det rimligt att begära av studenterna att de i vissa fall ska betala för något som de och deras föräldrar, och alla andra, redan en gång har betalat för?

JONAS SVENSSON, universitetslektor
i religionsvetenskap, Högskolan i Halmstad
STEFAN ARVIDSSON, universitetslektor
i religionsvetenskap, Växjö universitet