Stiwne och Ingvar medverkar bägge på den kommande Universitetslärarstämman 19 november i Stockholm. Temarubrik är ”Var finns läraren – i salen eller på skärmen, universitetslärarrollen i förändring”.
De ska tala mer specifikt om hur lärandet går till, Martin Ingvar ur ett biologiskt perspektiv, Elinor Edvardsson Stiwne ur ett universitetspedagogiskt.
Om än utifrån olika perspektiv framstår de, när det gäller lärarrollen, som eniga om att har skett en förändring relaterad till vad man kan beskriva som en gymnasifiering av universitet och högskolor.
Elinor Edvardsson Stiwne talar om förändrande förväntningar och därmed andra förutsättningar, både för lärare och för studenter.
– Studenterna kommer till högskolan med förväntningar om att utbildningen skall vara nyttig och relevant för kommande arbete, men samtidigt intressant och utvecklande. De förväntar sig också att lärarna har ungefär samma intresse och engagemang i studenternas situation.
– Detta sker parallellt med att universitetslärarna i allt högre grad förväntas forska, publicera sig och söka externa forskningsmedel.

Kursplanerna styr
Elinor Edvardsson Stiwne menar att det därför finns en ökad osäkerhet kring vad det innebär att vara lärare.
– Förr kunde man undervisa utifrån sin egen fackkunskap, då var det akademin som satte sina egna kriterier. Nu är det målen i utbildnings- och kursplaner som styr och det finns många fler aktiva intressenter som vill vara med och ha synpunkter på undervisningen.
Hon nämner intressenter som företag (i egenskap av studenternas potentiella arbetsgivare) och professionella organisationer samt kanske framför-allt -studenterna. Det aningen diffusa begreppet ”studentaktivt lärande” som ska prägla undervisningen innebär bland annat att läraren inte bara förväntas föreläsa, utan också hjälpa studenterna att utveckla färdigheter kring till exempel presentation och kommunikation och, inte minst, förbereda dem för ett kommande arbetsliv och göra dem ”anställningsbara”.
– Läraren har fått ett nytt helhets-ansvar för studentens lärande och ”utbildning” har blivit något som investeras i, en business med fokus på marknad och konsumenter.
– Det blir en ännu större utmaning att vara lärare, att tillgodose dessa krav, samtidigt som kraven ökar att man ska vara en aktiv forskare och publicera sig och dra in pengar.
Elinor Edvardsson Stiwne menar att den som är lärare numera känner osäkerhet om hur man ska undervisa:
– Ska jag göra det utifrån min kunskap, min moral och mina akademiska värderingar eller ska jag göra det häftigt och showigt, mer säljande?
Hon berättar om en europeisk konferens där universitetslärare från andra länder hade samma erfarenheter av gymnasifieringen och att som lärare känna sig alltmer som serviceperson.
– Snart blir det väl utvecklingssamtal och föräldramöten på universiteten också …

Studenten i centrum
Studenternas ökade förväntningar på service kan ge ett intryck av självständighet, men blir problematiskt när det kombineras med alltför individualistisk hållning. Elinor Edvardsson Stiwne exemplifierar med studenter som har svårt att acceptera kollektiva regler och berättar om studenter som med hänvisning till privata omständigheter förväntar sig att lärarna anpassar sådant som examinationer efter studentens personliga behov.
– De sätter sig själva i centrum, de är visserligen vana vid grupparbeten, men väldigt ofta är utgångspunkten inte gruppen utan egenintresse, ”what’s in it for me”?
Elinor Edvardsson Stiwne är också bekymrad över att det finns studenter som har tämligen orealistiska föreställningar om kommande arbetsliv, samtidigt som den nya högre utbildningen alltså allt mer betonar ”anställningsbarhet”.
– Många studenter har aldrig haft ett sommarjobb, de har därför mycket svårt att föreställa sig villkoren i dagens arbetsliv, vilket gör det ännu svårare för lärarna att förbereda studenterna på vad som väntar.
Hon understryker att det inte gäller alla studenter och att det inte handlar om ”nya personligheter”, utan om en konsekvens av att föräldrar och lärare i all välmening inte har lärt barn att hantera krav och motgångar eller att ta konsekvenserna av sina val. Vilket leder till svårigheter i mötet med universitetslärare och arbetsgivare som ställer mer ”vuxna” krav.
– Ett exempel är att undervisningen på universitet och högskolor ska vara alltmer internationell, vilket kan skapa problem för de studenter som helt har valt bort språk i gymnasiet, då de tycker att det har krävt för mycket plugg.

Kan inte multiplikationstabellen
Martin Ingvar är inne på samma spår, han talar om studenter med toppbetyg som kommer till hans arbetsplats, Karolinska institutet, och visar sig inte kunna multiplikationstabellen på ett automatiserat sätt.
Han menar därför att universitet och högskolor i större utsträckning ”måste rikta blickarna mot de lägre skolnivåerna, mot dem som producerar studenterna”. Om inte dessa nivåer förändras kommer högskolevärlden att fortsätta att ”ärva” problem som försämrar både utbildningsvillkor och lärarroll.
Martin Ingvar är forskare och universitetslärare, men också en flitig och profilerad debattör kring frågor om lärande, inlärning och läsfärdighet.
– Jag anses antingen väldigt reaktionär eller väldigt radikal, men jag menar själv att min utgångspunkt snarare är diskuterande.
Och han vägrar peka ut någon entydig ideologisk eller partipolitisk förklaring till det han kritiserar.
Martin Ingvar hävdar att socialdemokraterna har övergivit idén om att kunskap är makt, ”det är väl bara marxist-leninisterna på ytterkanten som har behållit den synen”.
– Men det är lika stora bekymmer i det blåa laget, vi ska inte glömma att det var dåvarande skolminister Beatrice Ask som skrev under skolplanen som hade en skrivning om att ”skolan i görligaste mån skulle undvika undervisning”.
– Ett problem är att den pedagogiska vetenskapen är isolerad, bokstavligt, inom särskilda byggnader och att utbildningsvetenskapen inte gnuggas mot andra vetenskaper.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Vill förbjuda ”gruppövningsmoment”
Han refererar en nyligen genomförd undersökning av läsförmåga hos elever på fordonstekniskt gymnasieprogram, där bara tjugofem procent hade förmåga att hinna läsa textremsan till tv-program.
– Det är snudd på kriminellt att inte lära barn läsa, det drabbar de mest utsatta, barn utan stöd från föräldrar, barn från resurssvaga hem och framförallt drabbar det pojkarna.
Martin Ingvar menar att de lägre -skolnivåerna har förvandlats till ”en kommunalt finansierad ojämlikhets-maskin”. Ett maskineri vars hjul nu alltså har kuggat i den högre utbildningens verksamhet.
– Det börjar så sakta förändras till det bättre på de lägre nivåerna, det finns kommuner som inte ger avkall på det självklara, läsfärdigheten. Men nu är det högskolorna som översvämmas av grupptentor och svårdefinierade lärmoment med oklart innehåll. Skulle jag önska mig en enda sak vore det att omedelbart förbjuda grupprövnings-momentet på högskolan.
Han påpekar att Skolverkets siffror nu visar att kunskap och prestation sjunker på alla nivåer i skolan.
– Det är alltså inte så att det bara är de svagpresterande som det går sämre för, det är också så att de bästa presterar sämre nu. Samhällets förväntningar på utbildning och forskning som väg till välstånd hotas när studenterna inte har en bra grund.
Trots allt säger sig Martin Ingvar ändå vara optimist, ”kanske en irra-tionell optimist”. Han tror på att förändring kan ske bland annat genom mer offentlig debatt, en debatt där han ibland kan känna sig ensam, han önskar inte minst att fler universitetslärare ville delta. l