Vid Linköpings universitet har man slutit ett nytt arbetstidsavtal. När jag nu hunnit studera avtalet kan jag konstatera att jag inte förstår uppståndelsen kring det ”nya”: för medlemmarna är avtalet marginellt bättre än det förra men skillnaderna är små. Den riktigt stora skillnaden är att det nya avtalet är mer svåröverskådligt eftersom man för att tolka det behöver tillgång inte bara till avtalet utan också till förhandlingsprotokollet, det gamla lokala avtalet OCH det centrala avtal som gällde på 1990-talet. Märkligt, och knappast en förhandlingsseger för någondera sidan.

Än mer förundrad blir jag över en artikel på Arbetsgivarverkets hemsida. Där intervjuas några arbetsgivarrepresentanter från LiU. De framhåller till exempel att kompetensutvecklingen är organisationens ansvar och att den ska planeras för varje individ. HURRA! Det har SULF tyckt länge. Men hör och häpna: man presenterar den planerade kompetensutvecklingen som en följd av det nya avtalet trots att tanken fanns, om än otydligt artikulerad, redan i det gamla. Problemet då var att arbetsgivarna inte ville upprätta sådana planer. Märkligt, inte minst ur ett verksamhetsledningsperspektiv, att arbetsgivaren tycker sig behöva ett nytt avtal för att uppfylla det gamla.

Dessutom ger artikelns publicering skäl till förundran. Arbetstidsavtalen är lokala, och AgV brukar framhålla värdet i att man gör lokala överenskommelser. Märkligt, då, att man uppmärksammar ett lokalt avtal så stort och att uppmärksamheten gäller ett avtal som avtalstekniskt är allt annat än föredömligt.

Det sägs att man behåller barnets friska optimism så länge man är förundrad över tillvarons märkligheter. Idag känner jag mig ovanligt tveksam till detta. Visst väcker det optimism att arbetsgivaren tar ansvar för personalens kompetensutveckling, men resten är nog mer ägnat att föda cynismen.

Diskussionen pågår: är det bra för de anställda att deras arbetsgivare säger upp dem och att de i stället får göra samma jobb som anställda på ett bemanningsföretag? Naturligtvis är det inte är rimligt att man sägs upp för att göra samma jobb för lägre lön, även om bemanningsföretag i andra sammanhang kan ha en roll att fylla.

I högskolesektorn är frågan av juridiska skäl inte aktuell därför att undervisning av god kvalitet inte kan bedrivas med annan anställare än högskolan: examination kan bara göras av universitetslärare, och examination är, eller bör åtminstone vara, en integrerad del av undervisningen. Tyvärr är det dock så att man inte heller behöver tänka i termer av bemanningsbolag eftersom man inte har problemet med särskilt stor andel tillsvidareanställd personal. Överbemanning är inte ett särskilt utbrett problem i miljöer där man regelmässigt tar in nya tidsbegränsat anställda och avför andra.

Uppdrag granskning uppmärksammade i veckan att vissa anställda på bemanningsföretag tvingas vara beredda dygnet runt ifall de skulle behövas. Inte heller här behöver sektorns arbetsgivare känna behovet av bemanningsföretag. Den alltför stora arbetsbördan, och studenternas allt tydligare uttalade förväntningar att lärare svarar omedelbart på mejl, gör att många universitetslärare jobbar i stort sett jämt.

Det kan tyckas ironiskt att det nog inte är de förvaltningsjuridiska hindren kring examination som gör att bemanningsföretag inte behövs i högre utbildning utan att det är den redan ofta bristfälliga arbetsmiljön!

Enligt uppgifter i Aftonbladet i går kommer Högskoleverket att få i uppgift att granska högskolornas kursutbud. Enligt artikeln ska Tobias Krantz ha sagt att regeringen ska peka ut vilka kurser som är akademiska. Eftersom båda uppgifterna är minst sagt underliga vill jag inte länka till artikeln. Jag kan inte tro annat än att missförstånd föreligger. Skälen är många, men det kan räcka med att ange två:

- Det är knappast förenligt med regeringens ambition att ge högskolorna större frihet att regeringen (med vilken kompentens då?) via HSV ska peka ut vad som är akademiskt.

- Det är knappast förenligt med att den aviserade autonomiproposition sägs ta bort krav på vad kursplaner ska innehålla och krav på vilka kvalifikationer universitetslärare uppfylla.

Makten att ge förutsättningar för akademisk kvalitet ligger hos ministern och regeringen. Genom en forskningsanknytningsresurs kan all undervisning garanteras vetenskaplighet. Det har Tobias Krantz chansen att genomföra när regeringen snart lägger kvalitetspropositionen.

I våra grannländer är det självklart att universitetslärare både undervisar och forskar. Det borde vara så även i Sverige.

Idag ordnar Vetenskapsrådet ett seminarium om forskarmobilitet. På seminariet presenteras rapporten Research Careers in Europe
Landscape and Horizons från European Science Foundation. Enligt uppgift kommer den snart att vara tillgänglig på ESF:s hemsida.

De viktigaste slutsatserna i rapporten är att mobilitet kräver gemensam, tydlig och överblickbar forskarkarriär. I hela Europa. Samtidigt filar departementet på en proposition som innebär att  svenska lärosäten inte längre ska ha samma struktur på befattningarna.

I vissa norrländska dialekter används ordet "eljest" för att beteckna människor eller ibland företeelser som är lite annorlunda. Ordet kommer osökt för mig i detta sammanhang.

I dagens Sydsvenskan förutspår Tobias Krantz att högskolesverige i framtiden kommer att delas mellan de som är världsledande på forskning och de som fokuserar på grundutbildning. Det kan tyckas rimligt, för alla kan inte vara världsledande. Samtidigt tycker han att de lärosäten som har världsledande forskning ska locka utländska studenter med kvaliteten på sina utbildningar. Jag saknar logik i resonemanget: De som är bäst på forskning ska vara bäst också på utbildning samtidigt som andra ska specialisera sig på utbildning?

Naturligtvis krävs inte världsledande forskning för att man ska kunna bedriva högkvalitativ utbildning. Däremot krävs bredd. En miljö med bredd i forskningen har möjlighet att ta in den senaste vetenskapen i hela utbildningen. Därför krävs att alla forskar. Så enkelt är sambandet. Samtidigt kommer det alltid att vara mer prestigefyllt att ha sin utbildning från ett stort universitet. Men det är en annan sak.

Men att döma av ministerns uttalande får vi vänta på att högskolorna får möjlighet att bedriva riktigt bra utbildning på vetenskaplig grund.

För mer än tio år sedan tillhörde jag det entusiastiska gäng som var med i uppbyggnaden av Södertörns högskola. Vilket drag! Högskolan växte med 1000 studenter per år (från noll!), och vi utvecklade kurser i stort sett i samma takt som vi gav dem. Arbetstakten var hög, arbetsglädjen smittande: här skulle produceras högklassig akademisk utbildning som var tillgänglig för alla kunskapstörstande, även de som inte fötts med kunskap om skillnaden mellan seminarium och föreläsning, mellan övningsuppgift och examination. Fullt ös, kort sagt.

Men den lilla detaljen myndighetsutövning glömdes bort. Kursplaner fastställdes i bästa fall medan kursen fortfarande pågick, formella beslut dokumenterades illa och kopplingen mellan registrering och kursdeltagande var ibland vacklande. Smällen kom naturligtvis: Högskoleverket hade mycket att anmärka på.

För studenterna var det tur att HSV granskade. Visst, för de allra flesta fungerar det utmärkt utan kursplan. Men som så många regelverk är bestämmelserna till för att utgöra skyddsnät när det inte fungerar. Kursplanerna är till för att se till att alla studenter har samma kurskrav, att dessa ska vara kända, att studenter som till exempel blir sjuka inte ska vara tvungna att göra om sådant de redan gjort och så vidare. Det är bra med kursplaner, och det är bra att högskoleförordningen fastställer vad de ska innehålla så att det inte blir upp till det enskilda lärosätet, den enskilda fakultetsnämnden eller ännu värre: den enskilda läraren.

Även för läraren är kursplanen en trygghet. Examination är myndighetsutövning. Att då ha en kursplan som stöd innebär att man inte kan beskyllas för oegentligheter. Man har också en förklaring till studenter som vill prata sig till ett högre betyg: du uppfyller inte det som står i kursplanen.

Många av oss ryser vid tanken på att universitetsläraryrket innebär myndighetsutövning, men egentligen är även det en styrka. Det innebär att vår akademiska verksamhet legitimeras. Länge leve den rättssäkerhetsstärkande byråkratin.

I måndags deltog jag i styrelsesammanträde i Ideella föreningen Vetenskap och allmänhet. Sammanträdet inleddes med en strategidiskussion; vad vill föreningen uppnå inom de närmaste fem-tio åren och hur ska vi uppnå det?

En intressant diskussion uppstod kring hur man sprider insikten att vetenskap befordrar välstånd i ett land, och att detta inte bara gäller medicinsk, naturvetenskaplig och teknisk forskning utan också samhällsvetenskap och humaniora. Fascinerande var att samtliga deltagare i diskussion var fullständigt övertygade om att så var fallet.

För SULF:s del är detta självklart. Det är också självklart att den naturliga vägen för vetenskapen att faktiskt befordra landets välstånd är genom studenterna. Med en god utbildning i nära kontakt med aktuell forskning får de möjlighet att själva kunna använda forskningen som verktyg i sitt arbete, vare sig de är läkare, ingenjörer, lärare, sjuksköterskor, handläggare eller agronomer. Därför är det synd att stora grupper - inte minst bland lärar-och sjukskötestudenter, men också på andra utbildningar - knappt möter en disputerad lärare under hela utbildningen, än mindre någon som är aktiv forskare. Borde inte det vara självklart?

Så har då departementspromemorian om lärosätenas självständighet kommit. Den innehåller i jämförelse med Daniel Tarschys utredning inte särskilt långtgående förslag men SULF kommer att studera dem noga. I promemorian tas frågan om läraranställningar inte upp, den anses remitterad genom behandlingen av befattningsutredningen för några år sedan.

Även om förslagen inte är särskilt långtgående i jämförelse med autonomiutredningen finns det förslag som åtminstone jag vid en första genomläsning är lite skeptisk till. En sak är att ha goda avsikter och att lita till att det ligger i lärosätenas intresse att garantera rättssäkerhet, studentinflytande och kvalitet i verksamheten. Men givet vad vid vet om verkligheten tror jag inte att fromma förhoppningar räcker så långt.

Idag kan lärosäten bryta mot Högskoleförordningen utan andra sanktioner än att Högskoleverket ingriper. Om förslagen genomförs är det fråga om några sanktioner alls blir möjliga eftersom det inte finns bestämmelser eller ens intentionsparagrafer att bryta emot. Har inte Sveriges skattebetalare skäl att kräva mer?

Jag kommer att återkomma när vi hunnit analysera förslagen närmare.

Liberala Göteborgsposten skrev nyligen på ledarplats mycket insiktsfullt om vilka effekter studieavgifter för utländska studenter kommer att få. Eftersom jag på grund av semester inte då hade möjlighet att berömma deras klokskap har jag avstått. Nu känns det ändå befogat att kommentera frågan.

Man kan nämligen hoppas att detta inlägg är ett tecken på att man i det liberala lägret drabbats av eftertankens kranka blekhet när det gäller studieavgifterna. För det av Folkpartiet styrda Utbildningsdepartementet har meddelat att Internationaliseringspropositionen (den proposition som har till avsikt att avskräcka utländska studenter från att komma till Sverige) återigen skjutits fram och inte kommer att presenteras 26 januari som senast aviserats. Man kan ju alltid (dock sannolikt fåfängt) hoppas att det betyder att den aldrig kommer för att inte bara GP utan även andra liberaler kommit på hur dumt förslaget är.

I resonemanget om studieavgifter har även andra ändrat sig, vilket GP missat. Inte ens OECD rekommenderar idag Sverige att införa allmänna studieavgifter, eftersom OECD konstaterat att de nordiska länderna har ett för dem utmärkt system utan avgifter vilket inte finns skäl att ändra. Så till och med de har kommit till insikt!

Studieavgifter är en miss, ledare i GP den 7 januari 2010

Antioch College i Yellow Springs, Ohio, lades ned i juni 2008 efter finansiella svårigheter. Verksamheten lever vidare i Nonstop Liberal Arts Institute vilket startades som ett ettårig projekt för att rädda verksamheten.

I senaste numret av Academe, det amerikanska professorsförbundets (AAUP:s) tidning, ägnas många artiklar åt en granskning av nedläggningen, skälen bakom och vad som hände sedan. Det är spännande läsning, inte minst i dessa dagar. Mest mänsklig och levande är Jean Gregoreks artikel om Nonstop, som visar på akademiskt hållbara alternativ till företagstänkande i universitetsvärlden. Mest drabbande är utredningen om vad som hände och de slutsatser AAUP:s kommitte för universitetsledningsfrågor drar av rapporten. 

Utredningen visar med utomordentlig tydlighet att den ekonomiska krisen skapades av en ledning som tänkte i företagsekonomiska termer snarare än i akademisk hållbarhet. Man etablerade närmare 40 (!) satellitcampus utan stark knytning till huvudcampus, och utan systematisk politik för att tillsvidareanställa vetenskapligt kompetenta univertetslärare, vilket ledde till såväl akademisk som administrativ och ekonomisk oreda. Man nedmonterade den kollegiala beslutsorganisationen och gick så långt att styrelsen fattade vissa beslut om kursutbud och kursinnehåll.

Läsningen är inte upplyftande, framför allt inte i ljuset av kommande "frihet". Men lika deprimernade är att vi vet att några av de mindre högskolor som inte har helt stabil ekonomi ibland tänker i samma banor som ledningen för Antioch gjorde: de avlövar eventuella kollegiala organ, fattar styrelsebeslut om kurser utan akademisk förankring, tror att företagstänkande kring beslutsgång är framtiden.

Tur att Nonstop finns som motvikt. Annars hotar defaitistismen.

Tobias Krantz meddelar idag på DN Debatt att regeringen ämnar föreslå att en regel som visat sig oförenlig med svensk lag tas bort. Jaha. Detta är knappast värt den stora uppmärksamhet det fått i bland annat Ekot.

Däremot missar Ekot det som är den stora nyheten, nämligen Krantz diskreta uppmaning till lärosätena om universitetslärarkarriären. Så här skriver han (kursiveringarna är mina):

I stället bör en rad andra mer resultatinriktade åtgärder vidtas. Genom det historiskt stora resurslyft på fem miljarder kronor som regeringen genomför genom forskningspropositionen 2008 tillförs medel som kan användas till att tillsätta fler fasta tjänster, exempelvis på postdoktoral nivå, men också till aktiva satsningar för att bredda rekryteringsbasen. Forskning visar att kvinnor är mer obenägna att söka osäkra tjänster, som förekommer i relativt stor omfattning inom akademin. Den generella resursförstärkningen kan därför, beroende på hur resurserna utnyttjas, spela en inte obetydlig roll för jämställdheten.

Det är inte okänt att SULF menade att alltför stor del av propositionens välbehövliga tillskott öronmärktes till kortsiktiga satsningar på utpekade områden. I den delen pekade regeringen inte bara med hela handen, utan ägnade sig åt detaljstyrning. Men när det gäller långsiktigt jämställdhetsarbete är det upp till lärosätena att själva välja om det är önskvärt.

Regeringen hade haft goda skäl långt bortom jämställdheten att i propositionen uttrycka åtminstone vaga önskemål om att resurserna skulle användas till att tillskapa fler tjänster. Det valde man att inte göra. Varför detaljstyr man forskningsområden men avstår från minsta form av styrning när det gäller helhetssyn och kvalitet? Märkligt, och osammanhängande.

En sak jag gjort under juluppehållet är att lyssna på Vetenskapsradions intervjuer med 2009 års Nobelpristagare. Trots att Vetenskapsradion tyvärr i allt för liten utsträckning intresserar sig för forskningens livsvillkor var det en fråga som kom upp i alla intervjuerna, nämligen att den belönade forskningen var så kallad nyfikenhetsforskning. Det är inte förvånande att så är fallet, men intressant att det kom upp. Hoppas bara att en och annan av de som ivrar för att forskningens framgångspotential ska förhandsbedömas fattar galoppen. Men begreppet "nyfikenhetsforskning" måste vi skrota eftersom det för tanken alldeles fel. Visst är forskare nyfikna, men forskningsfrågor ställs allvarligare än så och är inte hugskott.

Gott nytt arbetsår, allihop!

En av mina favoritpublikationer är det fiktiva nyhetsbladet The Poppletonian i THE. En bild av akademin i sin minst smickarande form, och ofta ganska bitsk också mot existensvillkoren för universitetslärare. Till helger som jul och påsk händer det att en spalt ägnas åt en hälsning från studentprästen. Jag citerar förra årets hälsning:

A seasonal message from our ecumenical chaplain

Yes, it's once again that time of year when those who subscribe to a particular religious belief system celebrate or mark what they regard as one of the most miraculous or symbolically significant events in the ecclesiastical calendar.

So may I take this opportunity to wish all such literal or symbolic believers a very happy time of the year while at the same time recognising that this particular period is of little or no significance or indeed interest to all those who choose to subscribe to quite different but equally valid belief systems or who lack any belief system whatsoever or who have yet to make up their minds either way. Erm. Have a good one!

Med detta önskar jag er alla en välförtjänt ledighet utan alltför mycket uppsatshandledning och korrekturläsning. Vi ses nästa år!

Samtliga lärosäten utanför Stockholmsområdet är hårdbevakade av lokala medier. Inte sällan är regionens stolthet och en stor största arbetsgivare. Många journalister går regelbundet igenom diariet för att se om något spännande är på gång.

Det förekommer ibland att medlemmar föreslår att facket ska fajtas i ett individärende genom att offentliggöra arbetsgivarens beteende i medierna. Tanken är lockande: nu ska minsann alla få veta, och då får de skämmas! Men något olämpligare, och mer skadligt för den berörde medlemmen, är svårt att tänka sig.

Mediernas uppgift är att rapportera så allsidigt som möjligt. Det innebär att samvetsgranna journalister måste höra båda sidor. Oavsett om facket, medlemmen och medlemmens kolleger tycker att arbetsgivaren har fel så kommer deras version också att publiceras. Läsarna (lyssnarna, tittarna) är inte dumma. Att de skulle tro okritiskt på medlemmens och vår version är inte sannolikt. Dessutom: Hur känner medlemmen om fem år? Och hur reagerar en tilltänkt arbetsgivare som googlar namnet och får se att en sökande varit inblandad i en strid med en tidigare arbetsgivare?

SULF:s uppgift är att företräda våra medlemmar på bästa sätt därför kommer vi aldrig att ta till medierna som stridsvapen i individärenden. Om ärenden ändå kommer till mediernas kännedom kommenterar vi aldrig annat än de arbetsrättsliga principfrågorna.

Däremot diskuterar vi gärna utbildnings-, forsknings- och arbetsmarknadsfrågor i medierna så länge debatten är seriös.

Idiomet "goddag yxskaft" finns belagt i svenska språket sedan 1807. I december 2009 finns skäl att använda det igen. När SULF:s 2.e vice ordförande Rikard Lingström kommenterade förra veckans Uppdrag granskning om stipendiefinansiering fick han ett svar av minister Tobias Krantz som gick ut på att facket också har ansvar för doktorandernas situation. Det var just det: vi debatterar för att doktorander ska bli anställda. DÅ omfattas de nämligen av det arbetsrättsliga systemet - och då kan vi ta långt större ansvar än vi kan idag när vi bara har möjligheten att debattera. Och så skyllde han som vanligt på lärosätena.

Här har vi tyvärr ett fall av katten på råttan och råttan på repet (okänt årtal). Kåre Bremer, som i sin blogg vanligen inte ryggar för att säga ifrån när regeringen ställer krav på ofinansierad verksamhet, hävdar i sin kommentar till Uppdrag Granskning att lärosätena utan stipendiefinansiering inte klarar att nå de uppsatta målen när det gäller antalet disputerade.

Ett annat fint gammat talesätt (från 1452) är att man måste rätta munnen efter matsäcken. I klartext: regeringen och lärosätesledningarna kan inte vänta sig bättre resultat i form av större mängd än man är beredd att ta betala för.

Idag har Sveriges Doktorandförening, det vill säga SULF:s doktorandsektion, sitt årsmöte. En viktig dag! Doktoranderna behöver SULF och SDF eftersom det är den enda organisationen som konsekvent och målmedvetet driver doktorandfrågor. Dessutom har SULF, tack vare vår sektorskunskap, bättre möjlighet än alla andra fackliga organisationer att hjälpa doktorander som kommit i kläm. Mer än en doktorand har fått hjälp med sin situation.

För det är inte lätt att vara doktorand. På fyra år ska man inte bara utföra ett omfattande forskningsarbete, man ska också lära sig hantera den stressiga akademiska arbetssituationen och lära sig de många oftast osynliga reglerna kring hur man bygger sin karriär.

Tydliga regler hjälper alla. Vi är en bit på väg genom att ett par lärosäten antagit principdokument om anställning och att även Saco kommer att driva frågan om doktorandanställningar. Men fortfarande kommer det att behövas att enskilda doktorander får hjälp och stöd i svåra situationer. Då är det bra om de är medlemmar i SULF. För vi kan driva ärendena!

I lördags satt jag i betygsnämnden på en disputation i Genusvetenskap (nej, det är inget skumt - i humaniora ligger disputationer ofta på lördagar). Genusvetenskap är ett nytt ämne, om jag räknat rätt var detta den andra disputationen i ämnet någonsin i Sverige utöver de som skett inom ämnet närliggande Tema Genus.

Vid disputationen kunde jag glädjas över det som är den goda akademins styrka: när personer som är väl insatta i något diskuterar detta i öppen och respektful ton blir helheten en kunskapsupplevelse större än summan av delarna. Det är i sanning något vi har att yvas över!

Att det dessutom var ett nytt ämne som hedrade denna goda tradition visar att den är livskraftig och förhoppningsvis kommer att överleva även de mest aggressiva påhopp på universiteten som gammalmodiga. Kunskap är aldrig omodern!

Idag firas Nobeldagen, i Sverige en symbol för framgångsrik forskning. I går visade SVT1:s Uppdrag granskning sin undersökning av villkoren för utländska - och svenska - doktorander med stipendieförsörjning. Det vara faktiskt ganska pinsamt att se systemet försvarat med argument som "lärosätena har ju möjlighet att anställa dem" och "vi kan väl inte föreskriva hur mycket ett annat land ska betala sina forskare".

Ja, lärosätena har möjlighet att anställa dem. Men de måste inte, och gör på vissa ställen vad de kan för att slippa. och, nej, naturligtvis kan vi inte föreskriva vad andra länder ska betala sina forskare. Men är det fråga om andra länders forskare? Vilket lärosäte får pling när en doktorand publicerar sig? Det svenska lärosätet! Vilket forskarlag drar nytta av forskarens insatser? Det svenska forskarlaget. Se sanningen i ögonen: Det är Sverige som drar nytta av forskningen, och vi borde betala för den.

Missa inte Uppdrag granskning på SVT1 i kväll när man rapporterar om utländska doktorander som lever på stipendier under rubriken Utländska forskare billig arbetskraft i Sverige.

SULF har länge drivit frågan om de utländska stipendiedoktorandernas villkor. Förhoppningsvis kan detta reportage, och debatten mellan SULF:s andra vice ordförande Rikard Lingström och forskningsministern Tobias Krantz påverka så att färre slavarbetar på våra lärosäten. För det är just slaveri det är frågan om när man importerar arbetskraft som ska arbeta på sämre villkor än sina svenska kolleger trots att man gör samma jobb sida vid sida.

Idag publicerar bland andra DN en undersökning som SKL gjort av vilka faktorer som gör skolor framgångsrika. Det är högintressant.

Om jag skulle drista mig till att gissa vilka motsvarande faktorer är för framgångsrika universitet och högskolor skulle jag dra till med följande: Forskande lärare med tillräcklig tid för undervisningsuppdraget under ledning av en akademisk organisation med god ledarutbildning, gott administrativt stöd och tillgång till forskningsresurser.

Receptet ger inte framgång i termer av Jiao Tong-ranking. Men det skulle ge utbildning av högsta klass och forskning över hela linjen, från den som behövs för att vi ska kunna ta till oss forskning från andra delar av världen till att vi själva bedriver - och i kommande generationer kan bedriva - forskning av högsta internationella klass.