The American Association of University Professors (AAUP) upprättar sedan mer än sjuttio år listor över universitet som brustit när det gäller akademisk frihet och anställningsskydd.  De klandrar ledningen – inklusive styrelsen – om förhållandena på någon del av lärosätet är otillfredsställande vad beträffar lärarnas rätt till trygghet och akademisk frihet. Det är inte svartlistning i meningen att AAUP:s medlemmar förväntas bojkotta lärosätena, utan en varning att medlemmen innan hon/han antar ett anställningserbjudande från något lärosäte på listan noggrant bör undersöka hur förhållandena ser ut på den aktuella institutionen. Listan omprövas genom röstning varje år vid AAUP:s årsmöte då vissa lärosäten tillkommer och andra tas bort.

Svartlistning är inget för SULF. Det är oförenligt med vår roll och vårt uppdrag att i dialog med lärosätena driva verksamheten framåt. Men OM vi skulle pröva lärosätena är det förutsättningarna för den akademiska friheten som skulle prövas; det vill säga om lärosätet ger vettiga villkor för våra medlemmar i deras uppdrag att bedriva utbildning och forskning av hög kvalitet. Då skulle lärosäten där man skiljer undervisande och forskande personal hängas ut, liksom de som ger ”akademisk” utbildning där kontakten med vetenskapen innebär att en ensam lektor står som ansvarig examinator för många tiotals – ja till och med hundratals – kurser. På listan skulle också finnas plats för de lärosäten som inte driver en aktiv personalpolitik med syfte att öka antalet tillsvidareanställningar.

Lockande? Vissa medlemmar tycker det. Men tyvärr skulle få lärosäten undgå klander. Och framför allt är det inte så SULF jobbar. Vi driver i stället frågorna på varje lärosäte och genom att outtröttligt i varje debatt om sektorn påpeka att om Sverige ska ha utbildning och forskning av hög kvalitet så krävs det att universitetslärarna ges förutsättningar att göra sitt jobb på ett bra sätt. Det är trots allt vi som ska göra jobbet.

Upsala Nya Tidnings (UNT) debattsida är nog landets bästa om man vill följa den högskolepolitiska debatten. Men det innebär inte att det alltid blir rätt när rubriker ska sättas.

I slutet av juli kunde jag till exempel glädjas åt rubriken ”Kraftsamling på humaniora” över en debattartikel av vicerektor Margareta Fahlgren och ett antal dekaner. Jag blev glad, för är det något som behövs är det just en kraftsamling på humaniora. Så jag tolkade rubriken som att det var UU som kraftsamlade och lade resurser på humaniora.

Men redan i ingressens första mening förstod jag hur fel jag haft: Universitetet gör en kraftsamling INOM humaniora, det vill säga: inga mer resurser här inte! Synd! För artikeln talar vältaligt och med kloka argument om varför en satsning PÅ humaniora behövs.

Som receptionsforskare vet jag att förförståelse (det vi kallar förföreställningar) betyder allt för texttolkningen. Men det är ändå för sorgligt att det inte var rubriken som hade rätt. Hoppas nästa forskningsproposition innebär en satsning på alla vetenskapsområden inklusive humaniora och mindre politiskt klåfingrighet på miljonnivå.

Tillbaka från semestern sedan några dagar möts jag idag av att högskolesektorn är hett nyhetsstoff.  Dagens nyheter skriver både om ekonomiska konsekvenser för högskolorna av avgifterna för utländska studenter och om regeringens reträtt i frågan om meritvärdering av äldre betyg. När jag slog på radion tog Ekot upp kvalitetsproblemen med den korta genomförandetiden för lärarutbildningsreformen, och P1 Morgon hade ett inslag om ”fort och fel” i sektorn.

Jag tror att det är genuint bra för sektorn att ha blivit nyhetsstoff: mediernas värdering av sektorns nyheter innebär att man insett att vi inte är ett litet särintresse. Men fortfarande saknas ofta den sakkunskap som medierna använder för andra områden.

Det innebär att man ofta skriver med fel eller otillräcklig vinkling. Och då tänker jag inte på att det är ”dåliga nyheter”, det vill säga sådant som är negativt för sektorn, och inte på att nyheterna är korta. Ta till exempel de uteblivna utländska studenterna: att deras frånvaro betyder färre kurser för svenska studenter är bara halva problemet. Den andra halvan är de nationalekonomiska förlusterna. Men jag antar att de är för svårmätta för att tas upp.

Hur som helst: Det är bra att sektorn kommer i nyheterna. Det tillkommer SULF som särintresse att oförtrutet fortsätta driva frågorna så att hela bilden syns. Det tillkommer oss inte att säga ”vad var det vi sa”.  Det får andra göra.

Enligt den nya Skollagen ska utbildningen ”vila på vetenskaplig grund” (1 kap. 5§). Enligt Lagen om yrkeshögskolan ska utbildningen ha sin grund ”i vetenskap” (§6). Den vetenskapliga grunden finns med även i Högskolelagen, där det anges att staten som huvudman anordnar högskolor för ”utbildning som vilar på vetenskaplig grund” (1 kap. 2§ 1 p).

I dagligt tal är det detta begrepp vi vanligen använder när vi talar om vad som skiljer akademisk utbildning från annan utbildning, att den ska vila på vetenskaplig grund. Men lagcitaten visar att det inte räcker. Det är inte det som skiljer ut oss från övrig utbildning. Och det är naturligtvis otänkbart att övrig utbildning ska vila på ovetenskaplig grund, Även om det bara är högskolorna som är inrättade med syftet att ordna utbildning på vetenskaplig grund.

I stället för den vetenskapliga grunden torde det som skiljer ut oss ligga i den andra hälften av den ovan citerade paragrafen: högskolorna är inrättade för att bedriva utbildning och forskning (1 kap. 2§ 2 p), och att verksamheten ”ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan utbildning och forskning” (1 kap. 3§). Detta är en viktig distinktion – den utgör en tydlig skillnad mellan de 363 utbildningarna som sökordet ”ekonomi” genererar på Yrkeshögskolemyndighetens hemsida, och de 373 som samma sökord ger på Studera.nu.

Men är skillnaden reell? Eller händer det att sambandet mellan utbildning och forskning är utformat så att universitetslärare med i huvudsakligen undervisande arbetsuppgifter är anställda vid samma institution som och dricker kaffe i samma rum som universitetslärare som mest ägnar sig åt forskning? Och om så är fallet: är detta samband tillräckligt för att uppfylla Högskolelagen, och för att skilja utbildningarna från varandra? Och hur framgår sambandet mellan utbildning och forskning i lärosätenas information till blivande studenter?

Den minnesgoda läsaren minns att jag med anledning av Jan Björklunds förslag om anlagstester på lärarutbildningen frågade mig om ministern inte trodde på utbildning. Den frågan behöver inte ställas när det gäller Sven Otto Littorin. Med anledning av Maciej Zarembas intressanta serie i DN om mobbing på arbetsplatser menar han att arbetsmiljöutbildning borde vara obligatorisk på civilingenjörs- och ekonomutbildningar. Och det är ju bra att han tror på utbildning. Men har han rätt?

Som gammal lärarutbildare, men också som akademiker, reser jag automatiskt ragg när det talas om obligatoriska inslag i vissa utbildningar. Den gamla anekdoten om att lärarutbildningen skulle vara 17 år lång om alla önskemål tillgodoseddes (obligatoriska kurser om mobbing, alkohol och droger, sexualitet, miljö, IT, med mera) är illustrativ. Men det handlar om långt viktigare saker i grunden.

En sådan fråga är vad som ska vara akademisk utbildning och vad som inte ska vara det. De flesta förstår det befängda i att kräva att civilekonomer läser Excel på sina utbildningar (jo, det var ett krav från en paneldeltagare i Almedalen härom året). Men var går gränsen för det som måste ske på vetenskaplig grund? Och nästa fråga är var gränsen går för ansvaret arbetsgivaren har att utbilda och kompetensutveckla för de särskilda uppgifter en anställd har?

Dessutom: Littorin nämner, som arbetsmiljöutredningen häromåret, utbildningar i ekonomi och teknik. Och visst är det sant att de studenterna ofta blir chefer. Men långt ifrån alla de chefer som figurerar i Zarembas reportage tycks ha sådan bakgrund. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och läkare blir också chefer - till och med ganska stor andel av universitetslärarkåren.

På det stora hela taget tror jag att det är bäst att vara försiktig med tankegångar kring obligatoriska inslag. En god examensordning är utformad så att den fokuserar de uppgifter den nyutexaminerade ska klara, på samma sätt som en anställningsprofil fokuserar de arbetsuppgifter som ska lösas. Då kan vi lägga kraft på att bestämma hur man bygger upp de kompetenser och kunskaper som behövs för jobbet, snarare än att börja i andra ändan. För till skillnad från vissa matematiska problem, som bara kan lösas med en viss formel, kan de flesta andra problem lösas lika bra på många olika sätt.

När jag var nyanställd på Södertörn, som då var under uppbyggnad, tog rektor vid ett par tillfällen mig som exempel på varför ekonomin inte fungerade: "Vi måste ju anställa Git och låta henne arbeta en tid innan vi kan ta in några studenter på lärarutbildningen som kan generera inkomster." Jag kom att tänka på det häromdagen när jag läste ett beslut om att inte ge en mindre högskola rätt att utfärda en examen de ansökt om.

Bedömargruppen finner flera brister: lärarkompetensen, forskningsanknytningen, styrdokumentens kvalitet och överensstämmelsen med examensordningen. Det är naturligtvis allvarligt, men jag tror att dessa brister hänger ihop.

Om ett lärosäte inte har tillräckligt många disputerade inom ett ämne, och om de som är disputerade inte ges tillräcklig möjlighet att vidareutvecklas vetenskapligt, är det då möjligt för dessa lärare att utveckla tillräckligt goda styrdokument? Är det möjligt för dem att utveckla en utbildning som står i överensstämmelse med högt ställda krav?

Kanske är det möjligt. Men lätt är det inte. Och situationen blir naturligtvis till en ond cirkel, för utan studenter som genererar inkomster finns inte grund att anställa tillräckligt många lärare. Men inte ens om studentpengarna flyter till så bryts cirkeln. För ett lärosäte med begränsade forskningsanslag har i alla fall inte möjlighet att låta lärarna vidareutveckla sig tillräckligt för att de ska kunna gå vidare – och att bygga upp en forskningsmiljö kan i sådana förhållanden göras bara genom att andra delar av lärosätet blir utan, kanske med följd att andra examensrätter går förlorade.

Jag tror att en rejäl forskningsanknytningsresurs är enda vägen att komma till rätta med problemet. Men det kräver att man börjar ta kravet på utbildning på vetenskaplig grund på allvar.

Folkpartiledaren Jan Björklund menar att a-kassan bör förstatligas så att den blir till för alla, på samma sätt som till exempel sjukpenning, och inte bara för de som är medlemmar i a-kassan. Utbildningsminister Jan Björklund borde veta att sjukpenning inte heller är till för alla eftersom många doktorander och postdoktorer saknar detta trygghetsskydd, samt föräldrapenning och andra förmåner. Om Björklund faktiskt värnade om att alla ska ha samma skydd borde han börja med att sopa rent framför egen dörr genom att se till att allt arbete på svenska universitet utförs av anställda med de sociala förmåner som anställning medför. Bort med stipendier och utbildningsbidrag, kort sagt.

Dessutom tycks Björklund (eller i alla fall den rubriksättande journalisten) tro att man måste vara med i facket för att vara med i a-kassan. Men medlemskap i Akademikernas A-kassa AEA är inte knutet till fackmedlemskap, och det finns a-kassor som är anknutna till arbetsgivarorganisationer. När ska medierna – och andra, som till exempel Svenskt Näringsliv – lära sig att a-kassan, facket och LO inte är samma sak? Jag blir lite trött …

När LAS ändrades så att det inte längre blev möjligt att tidsbegränsa på tre år för olika former av projektanställningar beklagades detta högljutt i högskolesverige. Bland annat tycktes en invändning vara att forskningsprojekt av någon för mig okänd naturlag måste vara tre-åriga, vilken verkar tillsammans med naturlagen ”verksamhetens karaktär” gör att de som fått externa forskningsmedel måste vara tidsbegränsat anställda.

I autonomipropositionen har regeringen aviserat att arbetsmarknadens parter själva ska få ansvaret för tidsbegränsningarna i högskolesektorn. Riktigt hur det här kommer att se ut vet vi inte, för vi har ännu inte fått se hur högskoleförordningen kommer att vara skriven, men på sina håll hoppas arbetsgivarna på lokala kollektivavtal om tidsbegränsningar, specialsydda för den egna verksamheten och med stora möjligheter att anställa tidsbegränsat.

Om jag vore forskningsfinansiär skulle utvecklingen oroa mig. Tänk en situation där en stor forskningsfinansiär inför varje enskilt projekt måste försäkra sig om att kontraktet med lärosätet är i överensstämmelse med både lag och lokalt kollektivavtal – där varje projekt bedrivs på olika villkor. Framför att skulle jag vara orolig över de meriteringsanslag som går till forskarassistentbefattningar, eftersom man med olika avtal på olika lärosäten skulle ge de utvalda forskarna helt olika möjligheter till att faktiskt använda medlen.

Det behövs många goda argument innan jag kommer att tycka att särregleringar för varje lärosäte  är bra för kvaliteten.

Ibland får vi höra, från finansiärer och från medlemmar, att våra krav på anställning och social trygghet missgynnar medlemmarna eftersom det skulle kunna bli mer forskning och finnas fler forskare om man använde medlen till stipendier. Och det är naturligtvis sant. Pengarna skulle räcka till mer forskning om forskarna – framför allt doktorander och postdoktorer – levde på stipendier. Men skulle det vara bättre forskning?

Samma resonemang kan användas på fler områden. Vi skulle kunna kapa vårdköerna genom fler läkaranställningar om arbetsgivarens kostnad för läkarna blev lägre, lärartätheten skulle kunna öka om lärarna blev billigare att anställa, och livsmedlen billigare om de handelsanställda levde på skatte- och arbetsgivaravgiftsbefriade stipendier.

Själv tycker jag att alla som arbetar i Sverige bidrar till landets välstånd, och att alla som arbetar i Sverige ska omfattas av samma trygghetssystem med sjukpenning, föräldrapenning och pensioner. Så svaret torde vara ja: jag är forskningsfientlig, om det gäller kvantitet före kvalitet. Och fientlig till mer lättåtkomlig vård, till högre lärartäthet i skolorna, och till lägre matpriser.

Någon som vill gå med i min motståndsrörelse?

Idag ska jag delta i Riksrevisionens seminarium om studenters anställningsbarhet. Det är ett intressant och brännande ämne som jag nog alltid kommer att se lite från sidan i jämförelse med många andra i sektorn, sannolikt för att jag har mitt eget studieval i alltför gott minne. Jag såg ut som en proggare och rekommenderades därför att söka till Sopis (dåvarande Socialhögskolan). När jag sa att jag ville läsa svenska och engelska, och att jag därför tänkt mig lärarutbildning sa syokonsulenten jaså, och så var den vägledningen slut. Jag tror inte att det var den enskilda individens specifika inkompetens som avgjorde detta, utan helt enkelt att verksamheten inte inriktades på att ta reda på vad eleverna ville och var intresserade av utan bara till för att kontrollera att vi visste hur och att vi kunde söka till universitetet.

Att ge relevant information om yrkesframtid är om möjligt ännu omöjligare idag än då med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut. Vi kan inte ens räkna ut hur framtiden ser ut inom ett antal avgränsade yrken med specifika kunskapskrav: lärare, läkare, ingenjörer, optiker… men vi kan och bör också upplysa de som redan vet vad de vill hur de ska nå målet. Och de andra då? Dagens och framtidens arbetsmarknad behöver många med helt andra kompetenser. Det behövs utredare och handläggare, det behövs människor som med mer än ekonomiska kunskaper kan utveckla tjänstesektorn, det behövs människor som kan hitta på och genomdriva utvecklingen av upplevelseindustrin och besöksnäringen och mycket, mycket annat. Vad ska de ha för utbildning?

Jag tror att lösningen bara delvis ligger i mer traditionell arbetsmarknadsanknytning i högskoleutbildningar, för det finns risk för att äldre generationers tänkande styr för mycket då. Jag tror att det behövs mycket mer fokus på de generiska kompetenserna och inte minst att dessa synliggörs både för studenterna och för arbetsmarknaden. Studenter som faktiskt ser vad de lärt sig, och som förstått hur högskolestudiernas teorier och metoder kan användas för att analysera omvärlden, är anställningsbara – eller ännu hellre användbara – för ett helt yrkesliv. Att synliggöra dessa kompetenser kan dessutom varje disputerad universitetslärare klara. De är bättre på det än att se vilka av studenternas idéer som är möjliga grunder för företagande.

Under årets första månader har SULF synts ovanligt mycket i medierna. Vi har citerats i riksdagsdebatter och i flera andra sammanhang apostroferats av Tobias Krantz, minister för högre utbildning och forskning. På torsdag är vi inbjudna till utbildningsutskottet för att kunna svara på frågor i samband med att ministern utfrågas om det nya kvalitetssystemet. Vi har, genom bland annat intensivt remissarbete, tvingat fram starka skrivningar om kollegialitetens värde i den så kallade autonomipropositionen. I höstas hade vi stora framgångar vid Sacos kongress, där man antog ett visionsdokument, Sacos färdriktning, vars omfattande avsnitt om högre utbildning och forskning är mycket klokt. Dessutom uttalade sig kongressen för att alla doktorander ska ha anställning.

Vi kan således gratulera oss till att vårt arbete att påverka villkoren för högre utbildning och forskning är framgångsrikt. Fler än någonsin lyssnar till oss, och lyssnar noggrant. Vår styrka ligger i medlemmarna: Sveriges universitetslärare, doktorander och forskare. Samtidigt kan man tycka att medlemmarna själva syns alldeles för lite, och att det mest är kansliets anställda och förbundets styrelseledamöter, framför allt förbundsordföranden Anna Götlind, som syns. Vi skulle vara ännu starkare om fler deltog i debatten inte bara på Universitetslärarens sidor utan också i andra forum.

När jag var 22 var jag nyutexaminerad lärare på mitt första jobb som högstadielärare. En av de frågor som diskuterades mest intensivt var frågan om lärarnas arbetstid och hur lärarnas arbete skulle utvecklas om tiden – som arbetsgivarna ville – reglerades mer. Man befarade att det skulle innebära mindre tid till för- och efterarbete, och betydligt sämre möjligheter att ägna tid åt föräldrakontakter. Först många år senare ändrades arbetstidsavtalet. Hur det nya avtalet fungerar vet jag bara av vad jag sett som förälder. Och jag har märkt två saker: den återkoppling mina barn fått på inlämnade arbeten och kunskapskontroller är inte särskilt omfattande, och de tider som erbjuds för att jag ska kunna träffa lärarna är genomgående på dagtid så att jag måste ta ledigt för att kunna gå dit. Lärarnas riksförbund har räknat ut att lärarna har cirka 3 minuter per elev till för- och efterarbetstid varje vecka. Efter nästan trettio år lever frågan vidare, och livskraften tycks bo i arbetsgivarnas misstro mot att lärarna gör det de ska med den tid per elev de har till icke detaljstyrt arbete.

Universitetslärarnas arbetstidsfråga är annorlunda än ungdomsskollärarnas. Visst, vi har för lite tid för varje student, en fråga som inte bara SULF utan också SFS och bland andra JUSEK tagit upp. Men vår arbetstidfråga handlar också, och i kanske än högre grad, om att tillräcklig tid ska kunna användas till att vi är vetenskapligt aktiva, helst aktivt forskande, så att vi kan bedriva utbildning på vetenskaplig grund.

Den viktigaste parallellen till ungdomsskollärarnas arbetstidfråga är att vi som universitetslärare ibland möter en liknande misstro från en del arbetsgivare, som alla undersökningar till trots faktiskt tror att vi inte jobbar de timmar vi borde. Det är en kränkande inställning som gudskelov inte delas av alla, men som ibland dyker upp. Heder åt de arbetsgivare som vet att detaljstyrning av lärararbetstid aldrig leder till ökad kvalitet.