Vid Linköpings universitet har man slutit ett nytt arbetstidsavtal. När jag nu hunnit studera avtalet kan jag konstatera att jag inte förstår uppståndelsen kring det ”nya”: för medlemmarna är avtalet marginellt bättre än det förra men skillnaderna är små. Den riktigt stora skillnaden är att det nya avtalet är mer svåröverskådligt eftersom man för att tolka det behöver tillgång inte bara till avtalet utan också till förhandlingsprotokollet, det gamla lokala avtalet OCH det centrala avtal som gällde på 1990-talet. Märkligt, och knappast en förhandlingsseger för någondera sidan.

Än mer förundrad blir jag över en artikel på Arbetsgivarverkets hemsida. Där intervjuas några arbetsgivarrepresentanter från LiU. De framhåller till exempel att kompetensutvecklingen är organisationens ansvar och att den ska planeras för varje individ. HURRA! Det har SULF tyckt länge. Men hör och häpna: man presenterar den planerade kompetensutvecklingen som en följd av det nya avtalet trots att tanken fanns, om än otydligt artikulerad, redan i det gamla. Problemet då var att arbetsgivarna inte ville upprätta sådana planer. Märkligt, inte minst ur ett verksamhetsledningsperspektiv, att arbetsgivaren tycker sig behöva ett nytt avtal för att uppfylla det gamla.

Dessutom ger artikelns publicering skäl till förundran. Arbetstidsavtalen är lokala, och AgV brukar framhålla värdet i att man gör lokala överenskommelser. Märkligt, då, att man uppmärksammar ett lokalt avtal så stort och att uppmärksamheten gäller ett avtal som avtalstekniskt är allt annat än föredömligt.

Det sägs att man behåller barnets friska optimism så länge man är förundrad över tillvarons märkligheter. Idag känner jag mig ovanligt tveksam till detta. Visst väcker det optimism att arbetsgivaren tar ansvar för personalens kompetensutveckling, men resten är nog mer ägnat att föda cynismen.

Upp