Svensk högkvalitativ och obunden forskning kring de stora samhällsfrågorna klimat, miljö och global livsmedelsförsörjning är en viktig del i den fria debatten och det politiska beslutsfattandet.
Dessvärre har nu en av de största obundna finansiärerna av sådan forskning, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas), lämnat över en stor andel av den avgörande bedömningen om vilken forskning som skall finansieras till en grupp som kallas ”användare”. Detta är uttryck för en politisk klåfingrighet som går helt på tvärs mot kvalitetstänkandet i den svenska forskningspolitiken.
Formas är tillsammans med Vetenskapsrådet (VR) de enda större statliga forskningsfinansiärer som stödjer grundforskning eller det man med andra ord brukar kalla nyfikenhetsdriven forskning. Denna typ av forskning är en hörnpelare för all kunskapsuppbyggnad om hur vår värld i grunden fungerar. Ofta vet forskarna inte exakt vart forskningen kommer att leda när den påbörjas och därmed inte heller hur, eller ens om, resultaten kommer till nytta.
Det finns emellertid otaliga exempel på att grundforskning ofta leder till ”nytta” men detta kan inträffa långt efter att upptäckterna har gjorts. Det råder stor enighet i samhället om att grundforskning behövs, bland annat som stöd till ”nyttoinriktad” forskning.
Portalparagrafen i Formas instruktioner (Förordning 2007:1059) anger att forskningsrådets uppgift är ”att främja och stödja grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggande”. I Formas egen forskningsstrategi för 2009–2012 anges som första mål att ”Formas ska tillhöra skiktet av i Europa ledande och välsedda finansiärer av kvalitativt högklassig grundforskning och behovsmotiverad forskning för hållbar utveckling”. Formas sviker nu sitt grundforskningsuppdrag genom att man beslutat införa en ny modell för hur de projekt som skall finansieras väljs ut ur det stora antal ansökningar som forskare varje år skickar in för bedömning.
I den nya modellen kommer värderingen av ett forskningsprojekts vetenskapliga kvalitet och dess samhällsnytta att väga lika tungt, vilket gör det i princip omöjligt för ett renodlat grundforskningsprojekt att få finansiering eftersom samhällsnyttan ofta är omöjlig att värdera  i sådana projekt vid ansökningstillfället.
Tidigare var det viktigt att visa att forskningen var relevant för Formas ansvarsområden, men det var främst den vetenskapliga kvaliteten som avgjorde vilka projekt som fick finansiering. Det finns alltså en uppenbar risk att den vetenskapliga kvaliteten på de projekt som nu kommer att beviljas medel från Formas får ge vika till förmån för projekt som kan redovisa en hög grad av kortsiktig nytta. Detta strider mot regeringens högt ställda ambitioner om att svensk forskning ska bli ännu konkurrenskraftigare och ännu mera excellent på den internationella arenan. Nytt är också att en väsentlig andel av ledamöterna i beredningsgrupperna framgent kommer att utgöras av representanter för potentiella ”användare”, utan krav på vetenskaplig kompetens. Hittills har beredningsgrupperna som granskar ansökningarna haft en klar majoritet av mycket högt meriterade forskare. Det finns i nuläget ingen strategi hos Formas om hur ”användarna” ska utses. Ett annat problem med den nya modellen är att det saknas tydliga kriterier för hur man ska gradera ”nyttan” av en viss forskning.
När det gäller den andra bedömningsgrunden, vetenskaplig kvalitet, finns det en mängd kriterier som används internationellt och har en stor acceptans i forskarvärlden. Ett adelsmärke för de svenska forskningsråden har fram till idag varit att prioriteringarna skall göras av forskarsamhället. Värderingen av ”nyttovärdet” kommer med stor sannolikhet att bero till stor del på vilka personer som sätts att göra dessa bedömningar.
Vi menar att detta skapar stor osäkerhet och i viss mån godtycke. Att det för statliga forskningsråd gängse systemet med kollegialt kritiskt granskande beredningsgrupper nu radikalt förändras är alarmerande av ytterligare skäl. De nuvarande 18 ämnesmässiga beredningsgrupperna byts ut mot 6 mycket övergripande och tematiskt orienterade beredningsgrupper.
Detta medför att färre ledamöter i grupperna har kompetens inom de skiftande ämnen som nu skall rymmas inom de få beredningsgrupperna. Den andel av ledamöterna som fortfarande deltar i kraft av vetenskaplig kompetens lär knappast kunna täcka så breda områden. Detta äventyrar en kompetent och rättvis bedömning av ansökningarna vilket förutom att det äventyrar kvaliteten även är djupt respektlöst gentemot de ansökande forskarna.
Ska Formas bli ett forskningsråd som enbart ägnar sig åt forskning som har en hög grad av bedömd nytta eller användarvärde, och skall all grundforskning ske via VR? Om svaret på den frågan är ja, måste motsvarande medel destinerade till Formas ansvarsområden föras över från Formas till VR så att grundforskningen inte tappar i volym. Formas instruktioner från regeringen att stödja grundforskning behöver i så fall också förändras så att de står i samklang med vad rådet de facto nu på eget bevåg har bestämt att man skall göra.

ANDERS LINDROTH,
professor Lunds universitet, ledamot
av Formas forskarråd

KERSTIN SVENNERSTENSJAUNA,
professor SLU,
ledamot av Formas forskarråd

LARS TRANVIK,
professor Uppsala universitet, ledamot
av Formas forskarråd

KARIN ÖSTENSSON,
docent, förbundsordförande
i Sveriges Veterinärförbund,
ledamot av Formas forskarråd

EVA SUNDBERG,
professor SLU, personlig
ersättare i Formas forskarråd

KATARINA ABRAHAMSSON,
professor Göteborgs universitet,
personlig ersättare i Formas
forskarråd

HANS ELLEGREN,
professor, Uppsala universitet,
dekanus för biologiska sektionen

OVE ERIKSSON,
professor Stockholms universitet,
sektionsdekanus för biologi

KRISTINA GLIMELIUS,
professor, SLU, dekanus fakulteten
för naturresurser och lantbruksvetenskap

JAN-ERIK HÄLLGREN,
professor, SLU, dekanus fakulteten
för skogsvetenskap

ULF MAGNUSSON,
professor SLU, vicedekanus för
forskning, fakulteten för veterinärmedicin
och husdjursvetenskap

STEFAN NORDLUND,
professor Stockholms
universitet, dekanus,
naturvetenskapliga fakulteten

ÅSA RASMUSEN LESTANDER,
professor Umeå universitet,
dekanus för teknisk,
naturvetenskaplig fakultet

TORBJÖRN VON SCHANTZ,
professor Lunds universitet,
dekanus för naturvetenskapliga
fakulteten

DAVID TURNER,
professor vid Göteborgs universitet,
dekanus för naturvetenskapliga
fakulteten

ARVID UGGLA,
professor SLU, dekanus fakulteten
för veterinärmedicin och husdjursvetenskap

Upp