– Att vara handledare för doktorander är nog lite som att vara förläggare och upptäcka en ny författare, någon som man ska lotsa fram till ett färdigt verk, någon som kommer att åstadkomma något speciellt.

Det säger Eva Österberg, professor emerita i historia vid Lunds universitet. Hon är en många gånger prisbelönad forskare, som dessutom innehar rekord i doktorander som förts fram till disputation.
– Ja, åtminstone lokalt, i Lund, det har blivit ett 60-tal. Jag har varit lyckligt lottad som har haft så mycket av min undervisning på doktorandnivå, jag tycker mycket om att undervisa, det ger ständigt ny kunskap också för handledaren.
Att det blivit rekordmånga doktorander förklaras till en del av att Eva Österberg var verksam när det fortfarande var fri antagning, när det inte krävdes doktorandtjänster. Men rekordet hänger också ihop med att hon själv har upplevt det som ”så enastående roligt”.
Roligt, men knappast okomplicerat, både handledare och doktorand beträder okänd mark:
– Det är en lång resa som leder mot disputation, det är en stor satsning, doktoranden sticker ut hakan och relationen måste bygga på att handledaren är ärlig, den kräver tillit och trygghet, säger Eva Österberg som numera också undervisar om handledning.
Sorgligast är förstås när det inte går bra, när det händer att man måste avbryta, ”det har inte alltid att göra med begåvning, det kan lika gärna handla om vilken form doktorandens liv tar”.

Oerhörd frihetskänsla
Eva Österbergs egen resa, som historiker, forskare och handledare, inleddes, som för så många, lite av en slump. Hon kommer från lärarfamilj, blev släktens första akademiker med avsikt att själv bli lärare, på realskola eller gymnasium, och beroende på den där slumpen blev historia första ämnet när hon som 18-åring kom till Lund. Det var tidigt 60-tal och ett stillsamt studentliv, före -68 och studentrevolter, ”vi satt på golvet i studentrummen och pratade, åt hemgjord pizza och drack rödvin”.
– Det handlade mycket om att läsa själv, det var relativt lite undervisning och en oerhörd frihetskänsla, jämfört med tidigare skola.
Idag uppfattar hon motstridiga önskemål om undervisning, att en del studenter högt uppskattar friheten och få undervisningstimmar, medan andra vill ha en mer strukturerad ”arbetsdag”, som i gymnasiet.
– Men det är synd om man utraderar skillnaden mellan skola och högre utbildning.
På min tid var vi förstås mer drillade i att skriva och komponera uppsatser redan på gymnasiet. Det var mer homogena studentgrupper, nu är det mer heterogent, spännvidden är större.
Oavsett studentgruppens sammansättning ser Eva Österberg det som en särskild kompetens att självständigt läsa in stora textmassor, extrahera och sammanställa det viktigaste.
– Humanister är bra på det, det bekräftas bland annat av journalister och folk från museivärlden.
Och även om gymnasielärarplanerna levde kvar en tid fastnade hon alltså för historieämnet, beroende på ”väldigt bra lärare”, men också fångad av problemställningarna, av att få lära sig vara kritisk och misstänksam mot förment vedertagna utsagor, av att få ”smaka på språket”, från en annan tid än sin egen.

Landskapet har vidgats
När hon ser tillbaka har ”det historiska landskapet vidgats enormt”, med symbolåret -68 och politiken kom en vetenskaplig radikalisering, historiematerialismen, socialhistoria, kvinnohistoria och kulturhistoria.
– Existentiella aspekter och nya grupper, bönder och kvinnor kom att omfattas i historieforskningen.
Radikalisering, samt förändrade förutsättningar – när Eva Österberg hade disputerat fanns det ännu docenttjänster, finansieringen handlade om statsanslag, ”det var inte så mycket tal om foundraising...”.
– Det finns mera pengar i systemen nu, men pengar måste ju sökas!
Hon har själv lång erfarenhet av att bedöma och fördela, från ledamotskap i HSFR, (Humanistisk-samhällsvetenskaplig forskningsrådet) och Vetenskapsrådet samt senast som ordförande i Riksbankens jubileumsfond.
– I bedömningsgrupperna lär man känna andra forskare från hela riket och får överblick över vad som händer på andra universitet och högskolor.
Omorganisationen, från HSFR till hum-sam-ämnen som en del av Vetenskapsrådet skapade, enligt Eva Österberg, ”ett nytt argumenteringsläge”.
– Jag har inget emot att argumentera i motvind, men ändå, det hade blivit en viss elefantiasis genom hopslagningen av alla vetenskapsområden. Omorganisationen gjorde det svårare att komma fram med hum-sam-synpunkter.
Och det finns inte bara mer pengar i systemet, utan också flera forskare. Eva Österberg berättar att det är tungt att säga nej, att hon ofta varit ledsen efter att ha tvingats avslå också bra ansökningar.

Ständigt nya utvärderingar
Hon anknyter, apropå finansiering, till diskussionen om universitetens och högskolornas roll och Daniel Tarschys betänkande om helt fristående lärosäten.
– Jag är inte alldeles säker på att den totala friheten är eftersträvansvärd. Att staten drar sig tillbaka alltmer från ansvaret för högre utbildning kan också ha sina risker. Framförallt skulle universiteten må väl av att slippa nya organisationsreformer, man kan tala om en rådande (om)organisationsterror.
– Alla lärare talar om det, man suckar över för mycket administration och ständigt nya utvärderingar. Det finns ett slags hjälplöshet inför situationen, där de bästa forskarna och lärarna, istället för att forska och undervisa springer från möte till möte.
I universitetets ”strategiska plan” ingår numera ”tredje uppgiften” som skäl för befordring, historieämnet motsvarar också väl sådana förväntningar. Ämnet har utvecklats från att vara mer inomvetenskapligt, till att allt fler anstränger sig att skriva för en bredare publik.
– Ämnet har viss folklig appell, men det är viktigt att man håller fast vid att historiker inte bara ska förmedla, utan också komma fram till helt ny kunskap, kärnan måste ändå vara ny kunskap.

Historia ger proportioner
Eva Österberg talar också om historieämnet och forskningen som ett sätt att ge samtiden och det moderna rätt proportioner, vilket förutsätter jämförelser med andra tider, ”en kommunikation bortom sekler”. En del av historieämnets förändring kan beskrivas som en kantring mot samtiden. För att uppväga det är hon engagerad i ett forskarnätverk, vars syfte bland annat är att upprätthålla kompetens om den förmoderna kulturen och påminna om vårt behov av ”omoderna människor”.
Hennes egen forskning om vänskap som 2007 resulterade i boken ”Vänskap – en lång historia”, tar avstamp i antiken och Aristoteles, men belyser också nutid. Ämnet var inte givet, till och med Eva Österbergs kolleger var från början lite undrade:
– De trodde kanske att jag skulle skriva något trevligt, om kvinnlig vänskap, men det handlar om vänskap som centralt politiskt begrepp, om samhällslära snarare än något slags trivsellära…
Den harmlösa trevlighetsstämpeln som vänskap fått i modern tid har osynliggjort de politiska aspekterna, vänskap som del av maktstrukturer och makt utövning, sådant som gjorde att man länge, före ”privatiseringen” av vänskapsbegreppet, varnade för ”vänskapsjäv”.
– Jag är orolig över den utbredda nätverksentusiasmen, att man inte ser jävspotential och korruptionsrisk. Men när staten drar sig tillbaka och tappar auktoritet finns det anledning att varna för vänskapssamhället, att det ska övertrumfa meritokratin.
Också inom universiteten finns jävsrisker, som knappast lär minska med avskaffande av det gamla sakkunnigförfarandet:
– Visst, sakkunnigförfarandet kan också bli fel, men där finns fördelar, legitimiteten genom de sakkunniga och genomskinligheten, till skillnad från att man allt oftare utgår från företagsmodell och ”marknadstänkande”, då det riskerar att bli administrativa beslut, omöjliga att överklaga.

Något hon tycker är roligt
Eva Österberg är oförtrutet aktiv som professor emerita, men ämnet för sitt kommande stora forskningsprojekt vill hon ännu inte avslöja. Man kan säga att hemlighetsfullheten påminner om en författare som håller på med en ny roman, hon har ju själv konstaterat likheten mellan forskare och skönlitterära författare.
Och den enda kvalificerade gissning man kan göra är att hon håller på med något som hon tycker är roligt. Hon talar nämligen ofta om glädje och om hon har roligt, när det handlar om att forska och om att undervisa och, nyligen, om att få Gad Rausings pris för framstående forskargärning, att lägga till en numera lång rad av priser och utmärkelser:
– Ja, jag har alltid känt arbetsglädje och det är egentligen märkvärdigt att få pris för det man gjort med sådan glädje.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Upp