Debatt

 

I Universitetsläraren 15/2008 framförs på Debatt en kritik av bland annat nedläggningen av den Waldorfpedagogiska delen inom lärarutbildningen vid Stockholms universitet, SU. Denna situation uppstod efter att SU övertagit denna utbildning då Lärarhögskolan lades ner, och därvid inledde en granskning av de kurser som gavs i förra Lärarhögskolans regi. Skribenten, lektor Johan Söderman vid Malmö högskola, menar att detta är en del av en större likriktning av skolväsendet, och att det också är i strid med ett pluralistiskt samhälle.
Medan jag håller med skribenten på vissa punkter gällande beskrivningen av den svenska skolan, låt mig specifikt kommentera fallet med den Waldorfpedagogiska utbildningens nedläggning och förklara varför jag anser att skribentens kritik därav är felaktig och snedvriden.

DET ÄR RIKTIGT att det samhälle vi idag lever i är pluralistiskt, och i många avseende också ett mycket tolerant dito (i alla fall i ett historiskt perspektiv). För att skolan ska kunna ge eleverna en möjlighet att leva i och, i möjligaste mån, förbättra detta samhälle måste den förra ge de senare verktyg för att förstå och analysera omvärlden samt metoder för självständigt och kritiskt granskande. Detta görs bäst med hjälp av en utbildning byggd på vetenskaplig grund (något som inte borde vara kontroversiellt utom hos vissa extrema friskoleaktörer) vilket givetvis också förutsätter att de lärare som utbildas ges denna grund som minimum.
Som skribenten antyder så finns det, inom många vetenskapsområden, skolbildningar som ibland kan stå i bjärt kontrast, ja till och med i direkt motsatsförhållande, till varandra, och detta är i sig ingenting märkligt och kan ge hälsosamma perspektivförskjutningar i exempelvis analyser av samhällsfenomen. Det olämpliga uppstår när skolbildningar visar sig vara oförmögna till förändring, vilket till exempel kan vara föranlett av att skolbildningens teorikomplex inte medger prövbara hypoteser eller att en karismatisk person står som ursprung till denna skolbildning.

I MÅNGT OCH MYCKET faller Waldorfpedagogiken tillbaks på dess antroposofiska grund, och därmed också på Rudolf Steiners idéer. Steiner har via sin karismatiska person under lång tid omöjliggjort en kritisk granskning, inom den antroposofiska rörelsen, av den ”kunskapsväg” han presenterade via visioner och så kallade ”andesyner”.
Det finns idag ingen accepterad skolbildning, alla ämnesområden inräknade, inom universitetsvärlden där sådana andesyner ligger till grund för hur omvärlden ska tolkas.
Detta är givetvis precis som det bör vara, då en vetenskaplig skolbildning rimligen ska medge ett mått av dynamik och föränderlighet när nya rön och ny kunskap presenteras, något som omöjliggörs när ”kunskapen” grundas på Steiners andesyner och egna, ej ifrågasatta, tankar. De sistnämnda är inte försumbart färgade av den tid (cirka 1910–1925, till och med tidigare om tankarnas teosofiska bakgrund tas i beaktning) under vilka de formulerades, något som står klart för den som läser den litteratur som Steiner producerade.
Den naturvetenskapliga fakulteten vid SU pekade bland annat just på att Steiners litteratur inom utbildningen inte uppfyllde kravet på vetenskaplighet i någon som helst rimlig mening. Detta är kanske inte så konstigt, då tidsandan under Steiners produktiva år medgav bland annat blodsmystik och läror om ”rena raser” etcetera.

AVSLUTNINGSVIS, LÅT MIG ta ett illustrativt exempel från mitt eget område, fysiken, på hur märkligt denna ovilja till en kritisk granskning och oförmåga till förändring ter sig. Vi vet idag att Newtons teori om gravitation bara är en approximation till Einsteins gravitationsteori, vilken i sin tur antagligen är en approximation till någon teori som vi ännu inte har lyckats formulera. Innan dessa två formulerade sina principer om gravitationen var Aristoteles en av de stora teoribyggarna inom fysiken.
Dock vet vi idag att många av dom idéer som Aristoteles presenterade ger en mycket dålig, för att inte säga felaktig, beskrivning av verkligheten. Att i ett sådant läge införa en speciell fysikerutbildning med Aristoteles litteratur som bas, med försvaret att Aristoteles hade ett extra djupsinnigt förhållningssätt till omvärlden, skulle givetvis vara fullständigt omöjligt och ses som barockt.
Tankar som är gamla är inte nödvändigtvis bra bara för att dom överlevt sig själva.

MATTIAS MARKLUND
professor i teoretisk fysik, Institutionen för
fysik vid Umeå universitet

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.