Högskolesystemets storlek påverkar jämställdheten, ju fler personer i systemet desto fler kvinnor på högre befattningar. Och kvinnor lämnar inte akademin efter disputationen – tvärtom är det en större andel män som gör det. Det är några av resultaten i Charlotte Silanders aktuella avhandling.

– NÄR MAN PRATAR om jämställdhet i högskolan talar man nästan alltid om individer, vad kvinnor vill och om hur de diskrimineras inom organisationen. Men jag tycker att man i alldeles för hög utsträckning glömmer bort vilka ramar man har, hur högskolesystemets utformning i sig påverkar jämställdhet och könsbalans, säger Charlotte Silander.
I sin avhandling, ”Pyramider och pipelines. Om högskolesystemets påverkan på jämställdhet i högskolan” – den första från Linnéuniversitetet – studerar hon hur balansen mellan könen inom akademin påverkas av i första hand högskolesystemets expansion och i andra hand av den geografiska spridningen av högre utbildning.
– Jämställdhet är en mängd saker men jag mäter bara jämställdhet i form av könsbalans, andelen män och kvinnor inom olika delar av högskolan och exit, det vill säga andelen män och kvinnor som lämnar akademin.
Charlotte Silander har funnit ett tydligt samband mellan högskolans storlek, hur många individer som finns inom högskolan, och den vertikala könsbalansen. Hon har mätt den vertikala könsbalansen, alltså sambandet mellan befattning i akademin och kön, och funnit att när högskolan expanderat under 1990-talet har sambandet mellan befattning och kön minskat.
Mellan 1987 och 2000 ökade antalet personer i högskolan med 83 procent medan sambandet mellan ställning och kön minskade med 23 procent.
– Det är ingen proportionell minskning, men det är ett tydligt samband, säger hon.
Detta betyder att det skett en förändring i hierarkin, det har blivit fler kvinnor på högre befattningar, till exempel har andelen kvinnliga professorer blivit fler.
Också den horisontella könsbalansen – fördelningen av kvinnor och män mellan olika ämnesområden – har förändrats, men bara inom grundutbildningen.
När högskolan expanderat har könsbalansen mellan olika ämnesområden inom grundutbildningen blivit jämnare. Däremot går det inte att se något samband inom forskarutbildningen eller bland de anställda.
– Det förklaras sannolikt av att det är mycket större population inom grundutbildningen. Det är många fler studenter och det är mycket större rörlighet inom den gruppen. Det är däremot en mycket svag rörelse bland anställda eftersom de sitter kvar på sina jobb lång tid. Studenterna kommer in i systemet och går ur det efter fyra år. Om det sker en förändring syns den först bland studenterna.
Men hon vill inte spekulera i om detta innebär att vi kommer att se en utjämning av könsskillnaderna även bland doktorander och anställda.

HON HAR OCKSÅ  också jämfört könsbalansen på de gamla universiteten och de nya högskolorna.
– Jag hade väntat mig att det skulle vara en bättre könsbalans på de nya högskolorna, men där finns ingen skillnad.
Hur ska man förklara det?
– Lärosätena är nog ganska lika, det är nog samma system på de nya som på de gamla.
Charlotte Silander har alltså funnit att en expansion av högskolesystemet, fler studenter, doktorander och anställda, i sig är en faktor som främjar jämställdhet.
Hon delar upp sin modell i tre dimensioner.
• Den första dimensionen är att stora system är mera heterogena än små system. Det blir större möjlighet för minoritetsgrupper att göra sin röst hörd, lättare att finnas som underprivilegierad grupp och som minoritet.
– Därför kan det finnas ett samband mellan stora system och jämlikhet, säger hon.
• Den andra dimensionen är att den geografiska spridningen också ökar tillgängligheten. Att det finns högskolor på fler orter gör att det blir lättare för kvinnor att arbeta och studera inom högskolan.
• Den tredje dimensionen är den breddning som har skett inom högskolan, att nya områden som vårdutbildning och lärarutbildning gör att kvinnodominerade utbildningar kommit in i högskolan.
– De tre dimensionerna tillsammans gör att ökad tillgänglighet kan förväntas ge ökad jämställdhet.

ETT VIKTIGT RSULTAT i avhandlingen är att kvinnor inte lämnar universitet och högskolor i högre utsträckning än män, tvärtemot vad man ofta antagit.
– Jag hade en förväntning om att det skulle vara en högre andel kvinnor som lämnade akademin efter disputationen, det finns uttryckt på ganska många ställen.
Men så är det alltså inte. Det är högre andel män som lämnar lärosätena efter disputationen.
– Det är en felaktig bild att kvinnor inte trivs i akademin utan lämnar den.
I avhandlingen lägger Charlotte Silander fram hypotesen att det kan bero på att männen har en bättre arbetsmarknad utanför akademin. Däremot har kvinnorna vad Charlotte Silander kallar en ”fördröjd karriär”.
– Eftersom kvinnor stannar kvar inom akademin och det fortfarande är en låg andel kvinnor på de ledande befattningarna i akademin så måste det vara så att kvinnorna avancerar långsammare.
Alltså: män lämnar akademin i högre utsträckning, men har också en snabbare karriär inom den.
Högskolans tillväxt påverkar inte den könsmässiga fördelningen av vilka som lämnar akademin efter disputation. Här finns inga skillnader när det gäller kön – hur stor andel män respektive kvinnor som stannar kvar förändras inte när högskolan expanderar.
Inte heller har Charlotte Silander funnit några skillnader mellan könen när det gäller varför man lämnar sitt universitet eller sin högskola.
– Jag studerar orsaker till att man lämnar akademin – där finns heller inga större skillnader mellan könen som påverkan av civilstånd, familj eller barn. Däremot är det mycket stora skillnader mellan olika ämnesområden. Hon konstaterar att efterfrågan på arbetsmarknaden är avgörande till exempel för forskarutbildade.
Men hon understryker att det intressanta är att en högre andel män lämnar akademin inom alla områden (utom samhällsvetenskap).
– Jag har fått höra att kvinnor lämnar akademin efter disputationen men ingen har mätt det tidigare. Och när jag mäter det visar det sig att det inte stämmer.

CHARLOTTE SILANDER jämför också vertikal könsbalans – andelen kvinnor på högre befattningar, med horisontell könsbalans – fördelningen av kvinnor och män mellan olika ämnesområden.
– Det finns ett kraftigt fokus på vertikal könsbalans – att det är en låg andel kvinnor på de högre befattningar. Men om man jämför den vertikala och den horisontella könsbalansen så är den horisontella obalansen starkare.
– Man ska inte glömma att det finns mycket stora skillnader mellan ämnesområdena. Så man ska inte klumpa ihop hela högskolan när man vill försöka lyfta jämställdheten. Jag tror det finns väldigt olika förutsättningar inom olika områden. Charlotte Silander menar att det finns många myter inom jämställdhetsområdet.
– Vi kan inte komma åt problemet med bristande jämställdhet om vi har fel uppfattning om var problemen ligger, då kommer vi att agera på fel områden.

PEROLOF ELIASSON

Upp