Autonomireformen bidde en tumme. Åtminstone om man jämför med de långtgående planer som alliansregeringen haft för att ge universitet och högskolor en betydligt större frihetskostym, genom att lärosätena skulle upphöra att vara statliga myndigheter, säger SULF:s chefsutredare Ann Fritzell.

”TUMMEN KAN SES SOM ett politiskt misslyckande, men de som fortfarande är påhejare av regeringens ursprungliga och långtgående planer menar att ansvaret för den uteblivna reformen också finns hos sektorn.
Detta genom att företrädare för universitetsledningarna som från början välkomnade en ny styresform ändrade sig och istället ville ha förändringarna inom ramen för myndighetsformen.
Regeringen kommer, enligt propositionslistan, att lägga fram sin autonomiproposition, den 23 mars. Men innan dess har delar av propositionen skickats ut på remiss i form av en promemoria som bekräftar att de kommande förslagen till ändring av högskolelagen och högskoleförordningen ”utgår ifrån att statliga universitet och högskolor även fortsättningsvis är myndigheter under regeringen”.
– Som en första reaktion på promemorian kan man väl generellt säga att det, i förhållande till förväntningar och möjligheter, inte verkar bli någon stor förändring för svenska lärosäten, säger Ann Fritzell, SULF:s chefsutredare som påpekar att förbundet tillhör remissinstanserna och att man kommer att utveckla förbundets synpunkter i sitt remissvar.
– Men redan nu kan man konstatera att det knappt bidde en tumme, samtidigt som man ännu inte riktigt kan bedöma hur stympad tummen kommer att bli. Hon påpekar att det inte är något formellt fel att det troliga propositionsinnehållet endast delvis blir känt genom den nu aktuella promemorian. Men hon menar att det ”är olyckligt att man inte får helhetsperspektivet, att man inte får se hur de olika delarna av styrsystemet ser ut tillsammans”.
En av de delar som återstår är ”regleringen av läraranställningar i högskolan bör enligt regeringen bli mindre omfattande än idag”. Här hänvisar Utbildningsdepartementet i remisspromemorian till den så kallade befattningsutredningen, ”Karriär för kvalitet”, som för närvarande bereds i regeringskansliet. Resultatet av detta lär formuleras i samband med den slutgiltiga propositionstexten.  

EN SAK SOM Ann Fritzell nu kan notera är att ”regeringen inte längre vill värna det kollegiala styret”. I promemorian, under rubriken ”Frihet att utforma den interna organisationen”, heter det att ”de omfattande bestämmelserna kring fakultetsnämnder och särskilda organ (…) utgör en alltför detaljerad styrning av universitetens och högskolornas interna organisation som inte överensstämmer med regeringens ambition att öka universitetens och högskolornas frihet och självbestämmande”.
Hon ser en fara i att fakultetsnämnderna kan försvinna, eftersom de är oerhört centrala organ för beredning och beslut om utbildning och forskning. Hon tror visserligen att många lärosäten kommer att behålla fakultetsnämnder (eller motsvarande organ) men att det är en poäng i att ha ett nationellt regelverk kring detta.
– Krav på minst ett kollegialt beslutsorgan för utbildnings- och forskningsfrågor är ett sätt att försäkra sig om bredare beslutsunderlag, om kvalitet i beredningen med vetenskaplig kompetens. I framtiden kan det annars bli så att en person, som rektor, kan bestämma själv. I ett kollegialt organ måste också den som berett frågan redovisa sina fakta och åsikter öppet och stå för dem.
Nu kan alltså lärosäten strunta i att ha fakultetsnämnder. Hon jämför med 1993 års reform och avskaffandet av institutionsstyrelserna, vissa behöll dem, andra gick ifrån systemet, en del direkt, allt fler på senare tid.
– Det finns således fog för våra farhågor.
Hon reagerar också emot att kravet försvinner på vad kurs, utbildnings- och studieplaner ska innehålla.
– Om Högskoleverket kommer att begära in planerna för utvärdering i det tilltänkta systemet för resurstilldelning efter kvalitet blir det nog inget problem, då kommer lärosätena att mer eller mindre tvingas utforma detaljerade kursplaner.
– Men om det systemet förändras eller aldrig ens införs blir det problem med rättsäkerheten för studenterna. Det blir då svårare att klaga om lärosätet inte i förväg preciserat utbildningens innehåll, uppläggning och examinationsformer.

LINKÖPINGS UNIVERSITET tillhörde tillsammans med KTH, Mittuniversitetet, SLU och Uppsala universitet de mest positiva när regeringen presenterade förslaget till självstyre för lärosätena, ett förslag med utgångspunkt i Daniel Tarschys utredning. I remissvaret den gången anmälde sig Linköpings universitet som ”pilotfall”, villigt att agera förtrupp i ”avregleringen” av svenska lärosäten.
Idag är tillskyndarna naturligtvis besvikna, men har också förståelse för att det inte blir mer än den där tummen.

DET ÄR INTE SÅ LÄTT att åstadkomma förändringar om man inte har den egna sektorn med sig, säger Curt Karlsson,(bilden) universitetsdirektör vid Linköpings universitet och som också ingick i den referensgrupp som knöts till Daniel Tarschys utredning. 
Curt Karlsson menar att det blygsamma resultatet förklaras av att regeringen eller snarare Utbildningsdepartementet trodde sig ha stöd från lärosätenas ledningar, men att detta stöd alltså inte visade sig vara så helhjärtat. Han tror att ett av skälen till tveksamhet eller motstånd, både inom lärosäten och i regeringskansliet, uppstod genom att Tarschys utredning av tidsskäl tvingades lämna ett antal frågor olösta, frågor som skulle hanteras ”successivt”, efter reformens införande, på det sätt som nu sker i Finland.
– Det skapade oro och osäkerhet och var kanske inte heller förenligt med den reformstrategi som hittills dominerat i Sverige, en strategi enligt vilken alla frågor ska vara lösta på förhand, säger han.

– FÖR UTBILDNINGSDEPARTEMENTET som i det här fallet också haft motstånd från Finansdepartementet och flera andra departement är det mycket svårt att försöka driva igenom en så omfattande reform. – Ska man åstadkomma något inom ramen för rådande system är det naturligt att man gör det inom ett område som Utbildningsdepartementet rår över, som att man vill göra universiteten och högskolorna till ägare av den egna organisationen, bland annat genom att slopa högskolelagens bestämmelser om fakultetsnämnd och särskilda organ.  Curt Karlsson tycker alltså att promemorian visar att ”man har gjort vad man har kunnat, med tanke på motståndet”. Han är samtidigt nyfiken på hur den slutgiltiga propositionstexten kommer att se ut:– Frågan är om man kommer att skriva något som visar att regeringen behåller sin långsiktiga strävan att göra lärosätena självständiga. Man har ju tidigare varit rätt besjälad av detta, men har hittills inte åstadkommit så mycket i den riktningen.

MARIELOUISE SAMUELSSON

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.