Vetenskapsrådets nye styrelseordförande från 1 januari är en forskningspolitisk veteran. Lars Anell beskriver det själv som att han "har sysslat med frågorna sedan 1970-talet".

VIA UD, SEKRETARIATET för framtidsstudier och Sarec knöts han till finansdepartementet och kom att ingå i dåvarande utbildningsministern Ingvar Carlssons ”framtidsgrupp”, där Lars Anell fick uppdraget att skriva 1984 års forskningsproposition.
– När jag insåg att jag skulle bli den som formulerade forskningsproppen ställde jag som krav att få göra en rundresa i Sverige.
Han besökte under fjorton dagar, i princip oanmäld, ett antal universitet och gjorde mer eller mindre slumpartade studiebesök på institutioner för att sondera stämning och strategier bland forskare som ägnade sig åt ”allt från zoologi till ytfysik”.
– Det var oerhört intressant, jag fick inblick i forskningsmiljöer som omedelbart förmedlade stark intensitet, men också tvärtom, här fanns dysfunktionella institutioner.

LARS ANELL SKULLE gärna göra om en sådan resa idag, nu relaterat till styrelseuppdraget i Vetenskapsrådet, för att ta reda på hur förväntningarna på VR ser ut och vilka förväntningar som är rimliga.
– Det finns en diskussion om VR idag, det är viktigt att lyssna på den.
Han förhåller sig, givetvis, professionellt försiktigt till diskussionerna om rådets roll och uppdrag.
– Vetenskapsrådet är det centrala organet för svensk forskningsfinansiering, men det innebär inte att VR har svar på alla frågor. Däremot kan VR ge pengar till dem som förhoppningsvis har svaren. VR har en oerhört viktig roll i att identifiera och främja nydanande forskning av strategisk betydelse, men det är få förunnat att kunna tala om på vilka områden forskning leder till praktiskt användbara resultat.
Han säger att det hänt mycket sedan han skrev ”sin” forskningsproposition, ”universiteten är idag långt bättre på att prioritera egna resurser än de var på 1980-talet”.
Men han ser också överensstämmelse mellan politiken då och nu.
– Det jag skrev 1984 är lite likt den nuvarande forskningsproppen, huvudinriktningen var att stärka kvalitet och universitetens egna resurser, säger han och passar också på att berömma Ingvar Carlssons genuina engagemang i forskning, att han självklart i Tage Erlanders anda framhöll forskningen.
Och ja, Lars Anell är socialdemokrat, precis som sin företrädare Björn von Sydow, ”men jag har tjänat borgerliga regeringar förr, bland annat som EUambassadör i Bryssel”.

HAN ÄR UPPVÄXT i Katrineholm där pappan var ordförande i arbetarkommunen och om man relaterar till andra kända Katrineholmsbor, tillhör han generationen ”mellan Kerstin Ekman och Göran Persson”.
Ett bra studentbetyg gjorde det självklart för ”en rationell ung man” att läsa vidare. Han beskriver sig som ”typisk humanist”, som läst historia och statsvetenskap, men som valde ekonomi och Handelshögskolan av just rationella skäl.
– Ska jag vara helt ärlig var det den kortaste utbildningen (2,5 år) som jag hittade i ”Student 61” …
Efter åren i statsrådsberedningen har han, förutom Brysselposten, haft uppdrag som FN-ambassadör och verkat som ordförande 1991–1992 inom WTO (World Trade Organisation) i Geneve.

DEN SOM TROR att Anell fått styrelseordförandeuppdraget beroende på sina gedigna erfarenheter och kontaktnät i Europa får inte mycket medhåll av honom själv. Han är inte heller primärt intresserad av att försöka ”hämta hem” mer av de europeiska forskningsmedlen.
– På forskningsområdet får vi idag tillbaka mer än vad vi betalar. Det finns möjlighet att bli ännu bättre. Men om Europa vill tävla med USA på forskningsområdet är det viktigare vad medlemsländerna gör på hemmaplan.
EU:s forskningsprogram utgör bara fem procent av totalen.
Tillbaka i Sverige efter de internationella uppdragen fortsatte han att samla forskningspolitiska erfarenheter, som styrelseordförande i FAS och vid Umeå universitet. Han kommer att kvarstå som styrelseordförande i Internationella Handelshögskolan i Jönköping, där en arbetsmiljöenkät (som 170 av 235 anställda besvarat) visat att två tredjedelar har lågt förtroende för ledningen.
– Enkäten har visat hur problemen ser ut. I mycket handlar det om ett glapp mellan enheter och högsta ledning. Vi vet vad som behöver göras, en del har redan gjorts.
Vidare nämner han underfinansieringen som del av Handelshögskolans problem, studentpengen för samhällsvetenskap är blygsam. Här hoppas Lars Anell, likt många andra, på möjlighet att ta betalt av utomeuropeiska studenter, ”då tvingas man ha en utbildning som man kan ta betalt för”.

I PRESSKLIPPEN FÖREKOMMERhan ofta som ”styrelseproffs”, ett uttryck han själv ogillar, ”jag har nästan aldrig varit vanlig ledamot i en styrelse, utan alltid ordförande”.
På frågan om vad som gör honom till en bra styrelseordförande säger han att han lyckas rätt väl med att få medarbetare att dra åt samma håll. Han anser sig också bra på rekrytera, som när han hämtade professor Johan Rockström till Stockholm Environment Institute, vars styrelse Lars Anell nu lämnar.
Han säger att konkurrensen är hård om han ska välja roligaste uppdraget under åren, men högt upp på listan kommer fortfarande att ha varit generaldirektör för styrelsen för u-landsforskning, det som senare blev Sarec.
– Vi skulle bygga forskningskapacitet i u-länder, samt inte minst ge stöd i Sverige för forskning av intresse för u-länderna, från arkeologi till cancerforskning.
Vi knöt till oss forskare som bland andra Sune Bergström, professor i medicin och fysiologi, sedermera Nobelpristagare.
På cv:t finns också att han (till vissa partikamraters häpnad) ingått i Volvos koncernledning. Jag frågar apropå detta om den forskningsanknutna fordonsindustrin, men han väljer att istället framhålla två andra områden där Sverige varit och är framgångsrikt.
– Kärnkraft och stridsflygplan! Kommersiellt och politiskt är det inga självklara succéer, men det har krävts forskning av världsklass på flera områden för att det ska bli möjligt.

ATT BLI världsledande inom forskning ser han som självklar, det vill säga inte främst för politiker, utan för den enskilde forskaren.
– Det är som med höjdhopp, ingen nöjer sig med tanken på att bli bäst i distriktsmästerskapet. Det är självklart att vi ska försöka stärka svensk forskning av yppersta internationell klass, men det är också viktigt att se till att all forskning i Sverige är av hög kvalitet.
Vi behöver både excellens och bred kompetens.
Om utvärderingar av forskning säger Lars Anell att man inte bara ska utvärdera vad som har åstadkommits, utan också kolla strukturer, ”att tidigt kolla att forskarna kommit i ordning”. Han talar om ”en cirkelkoppling” mellan utbildning och forskning av hög kvalitet. Han vill i det sammanhanget se mer av uppmärksamhet och utmärkelser till universitetslärarna och anser det märkligt att KVA ger pris till bästa gymnasielärare, men inte till bästa universitetslärare.
– Det heter också att lärosäten ”snor” en bra forskare, men varför hör man aldrig att någon har snott en bra lärare, den som är bäst på att undervisa?
När Lars Anell deltar i diskussioner om hur man ska öka opinionsstödet för forskning hävdar han att det, faktiskt, inte behövs. Dels finns redan ett starkt stöd, dels ska inte forskning vara beroende av fluktuerande opinioner.
– För mig är forskning ett civilisatoriskt krav som måste ställas på ett demokratiskt land, det är helt enkelt en plikt att öka kunskap och att lösa problem på så saklig grund som möjligt.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Upp