Studenter på 13-åringsnivå kräver nya arbetssätt

Hur ska universitetslärare, utan att ge avkall på akademisk kvalitet, undervisa de studenter som inte kan läsa, inte kan uttrycka sig begripligt i skrift och som har svårt att förstå enkla instruktioner?

Ebba Lisberg Jensen, fil. doktor i humanekologi, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola, vill väcka frågan om högskolan behöver en ny utbildningsstrategi, ett helt nytt sätt att tänka för att stödja och hjälpa de studenter som är "pigga, klipska och aktiva", men som när det gäller lärandets praktik närmast går att jämföra med 13-åringar.
– Breddad rekrytering lyfte den svenska högskolan, men jag tror inte att vi därmed tänkte oss breddad genomströmning, säger Ebba Lisberg Jensen.
– Vi vill ju ändå att de som kommit in ska uppnå våra mål.
Hon känner väl igen de förutsättningar för universitetslärare som nio historiker vid Uppsala universitet och Linköpings universitet beskrev i en debattartikel i Upsala Nya Tidning i januari.
Historikerna kallade sitt debattinlägg "ett veritabelt nödrop" och skrev bland annat att "studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket".
– När jag läste det tänkte jag att det skulle väcka starkare reaktioner än vad det hittills har blivit, säger Ebba Lisberg Jensen som därför medverkade i Obs i P1 i Sveriges Radio, f�r att beskriva sina och kollegernas erfarenheter av undermåliga språk- och skrivkunskaper.
Hon menar att de senaste tolv årens utbildningssystem resulterat i att den högre utbildningen nu har att hantera en epidemisk utbredning av bristande kunskaper och färdigheter.

Likt historikerna understryker hon att det definitivt inte handlar om lärares krav på avancerat akademiskt språk eller "äldres" traditionella missnöje med ungas språkbruk. Det rör inte heller studenter med dyslexi eller de som inte har svenska som modersmål.
Nej, hon beskriver något helt annat; studenter med obefintlig känsla för hur skriftspråk ska se ut. Det finns de som, för att ta två av många exempel, inte vet att en mening börjar med versal och avslutas med punkt. Läraren måste avgöra var meningarna börjar och slutar.
– Språket blir som legobitar, de har svårt att läsa, tänka och skriva med egna ord, lärandets praktik är som bortblåst. Man kan tala om kognitiv apati, ett kognitivt glapp. Man kan inte och därför blir det omöjligt.
Ebba Lisberg Jensen säger att hon såg de första tecknen för tre-fyra år sedan, på att de brister som varit sällsynta undantag hos enskilda studenter, blev alltmer frekventa.
I höstas tvingades hon och kollegerna att underkänna två tredjedelar på en tenta på a-kursen, "och då var vi ändå snälla".
– Många studenter har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner. De är ovana att citera och vet inte vad begrepp som "inledning" innebär.
Om universitetslärare ber sina studenter att de ska ge tre exempel på någonting kan det bli åtta eller femton. Inte för att visa att de kan (exemplen är inte heller givet korrekta), utan snarare för att många inte klarar att begränsa sig. Eller omvänt: Man får inte ihop de fem sidor som krävs, utan lämnar istället in två.
– Visst ska studenter tänka fritt, men de måste också förmå att uttrycka resultatet inom en given eller begriplig form.

Hon tolkar det inte heller som att dessa studenter gör något slags uppror mot, exempelvis, vetenskapliga former utan att det handlar om oförmåga till inlärning. Påtagliga textproblem som verkligen stör läsningen blir ofta kvar även efter att läraren försökt förklara både muntligen och skriftligen. En inlämningsuppgift kan lämnas in många gånger, utan att studenten korrigerar det som är fel.
– Det är som om dessa studenter saknar härmningsreflex, vilket vi försöker ersätta med pedagogisk intensitet. Men i långa loppet är det inte hållbart.
För självfallet påverkar "det kognitiva glappet" universitetslärarnas arbetssituation.
– Från att ha varit ett krävande, men kreativt och fritt yrke har det blivit något annat. Universitetslärare riskerar att förlora makten över sitt yrke, om högre utbildning enbart betraktas som en produkt som högskolan ska leverera, en produkt utan intellektuella utmaningar.
Det finns givetvis också studenter som reagerar, i ett annat inslag i Obs i P1 beskrev Jesper Cederstrand som gått tre år vid ett svenskt universitet och "klarat sig men inte lärt sig så mycket", hur han hade saknat utmaningar och kritik från lärarna.

Så varför blir det då inte mer och starkare reaktioner från omvärlden kring den här sortens vittnesmål från högskolegolvet? Det har ju länge signalerats om sådant som språklig oförmåga och studenter som (trots högsta betyg från gymnasiet) inte behärskar enkel matematik?
– Jag tror inte att omvärlden ändå riktigt kan föreställa sig detta om högskolestudenter, i arbetslivet ser man fortfarande de som trots allt klarar sig, säger Ebba Lisberg Jensen.
Men det går ju inte att tänka bort, att det finns de som förutom grava problem med kursinnehållet förutsätter att läraren tillhandahåller busstidtabeller och annan vardaglig problemlösning, studenter som blir bestörta och kränkta av kritik och av att inte få "hjälp".
– Många studenter är helt enkelt inte vana att möta obehag. Här märks ju också föräldrarnas roll, de som ringer oss och förklarar varför sonen eller dottern inte hann i tid till inskrivningen.
– Många har stort självförtroende, men låg självkänsla. En del kräver uttalat positiv kritik även när de lämnat in uppenbara hastverk.

För egen del ser Ebba Lisberg Jensen förklaringar i skolsystemet, i tron att det räcker att ge elever ett antal böcker för att de ska lära sig. Hon hänvisar till Martin Ingvar, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet, som länge engagerat sig i läskunnighetsfrågan. (I Universitetsläraren nr 17/2009 beskrev han också att "studenternas bristande kunskaper har gjort det både svårare och tråkigare att vara universitetslärare.)
Martin Ingvars tes är, förenklat sammanfattat, att skolsystemet blandat ihop "kunskap" och "färdigheter", att man i den relevanta eller åtminstone välvilliga ambitionen att avlasta elever från "korvstoppningskunskap" tappade taget om färdighetsinlärningen, det vill säga att det inte går att lära sig läsa och skriva, utan att traggla.
Ebba Lisberg Jensen menar vidare att man måste komma bort från utbildningsideologiska och skolpolitiska förklaringar, bort från det repetitiva ställningskriget kring vilka som gjorde fel förr och vilka som gör fel nu.
Istället efterlyser hon gemensamt och avpolitiserat ansvar för den uppkomna situationen och därmed för de studenter som finns på universitet och högskolor.
– När jag var student (på 1990-talet) var man upp till c- och d-nivå en i massan. Men det fungerar inte, nu måste studenterna ha en direkt anknytning till läraren, från början. Vi måste stödja, hjälpa och coacha. Det är dags att tänka om gällande högre utbildning. Frågan är hur vi gör det, utan att släppa taget om det akademiska innehållet?

MARIELOUISE SAMUELSSON