Arbetslivsanknytning

I och med implementeringen av Bolognareformen i Sverige, från och med höstterminen 2007, kom begreppet "anställningsbarhet" (employability) att hamna alltmer i fokus i den svenska debatten.

I och med implementeringen av Bolognareformen i Sverige, från och med höstterminen 2007, kom begreppet "anställningsbarhet" (employability) att hamna alltmer i fokus i den svenska debatten. Diskussionen har förts i samband med målformuleringar och bland flera aktörer inom utbildningsområdet, inte minst bland Sacoförbundens studentsektioner.
Eftersom 1977 års högskolereform i hög grad byggde på tanken att de svenska högskoleutbildningarna borde utformas med tanke på ett framtida yrkesliv är det förvånande att den nu aktuella debatten är så yrvaken i Sverige. En förklaring till det stora intresset för frågan är naturligt nog studenters oro för arbetslöshet efter examen och att alla typer av kontakter med presumtiva arbetsgivare upplevs komma att underlätta senare anställning.
Länge var den viktigaste formen för arbetslivsanknytning olika former av praktik eller verksamhetsförlagd utbildning (VFU), och i den allmänna meningen är det nog fortfarande det som avses. Här har man inte sällan haft problem med högskolemässigheten, det vill säga att studenterna under sådana kurser, i enlighet med högskolelagens målformuleringar, ska få använda det tillägnade vetenskapligt förhållningssättet och men också få möjlighet att utveckla de generiska kompetenserna. Erfarenheterna från den verksamhetsförlagda utbildningen inom lärarutbildningen belyser att detta inte alltid varit alldeles enkelt att genomföra. Studenter vittnar om att tiden på praktik varit värdefull men att den haft föga eller obefintligt samband med studierna på högskolan. Ändå har praktiken genererat högskolepoäng.
Naturligtvis ska verksamhetsförlagd utbildning fortsätta vara en viktig del av många utbildningar, men frågan är om det är den enda eller ens den bästa vägen till arbetslivsanknytning – i all synnerhet med den brist på resurser som utmärker högskoleundervisning i allmänhet. Frågan är om man inte behöver fundera i andra banor för att åstadkomma en god arbetslivsanknytning.
SULF anser att den viktigaste förutsättningen för att högskoleutbildning ska vara användbar i arbetslivet är att de examinerade studenterna får en högskolemässig utbildning av hög kvalitet. Det vill säga att studenterna har tillägnat sig ett vetenskapligt förhållningssätt och utvecklat generella färdigheter som i sig är användbara i arbetslivet och i samhället i stort.
Arbetslivsanknytning under utbildningen ska ge studenter ökade möjligheter till vidgade perspektiv eller rent av arbete efter studierna. Men universitetslärarens viktigaste uppgift i sammanhanget är inte att förmedla arbetslivskontakter utan att möjliggöra att studenternas generella färdigheter, som till exempel analys- och problemlösningsförmåga, stärks. Arbetslivsanknytning kan – då den fungerar väl – vara en metod för att stärka dessa generella färdigheter, men blotta förekomsten av arbetslivsanknytning såsom praktik innebär inte självklart en kvalitetshöjning av utbildningen. Därtill krävs resurser för integrering mellan teori och praktik, samordning, planering och uppföljning. SULF hävdar att ökade resurser i första hand bör användas för att förbättra undervisningen på lärosätena.


GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF 

(4 sista i personnr)