Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet!

Debattartikel av Gustaf Arrhenius, Per Dannefjord, Olle Häggström, Mattias Marklund och Ann-Marie Pendrill

Den 11 oktober släppte regeringen sin forskningsproposition. Samma dag fick utbildningsminister Jan Björklund utrymme på DN Debatt att skissera några av propositionens huvuddrag och tankarna bakom den. "Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning" skriver han, och preciserar med att efterlysa just de forskare som "ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet."
Vi instämmer i denna ambition, och menar dessutom att Björklund har rätt då han varnar för "alltför ryckig fi nansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati" – farsoter som idag i alltför hög grad plågar svenska forskare. Förutom byråkratisk tidsspillan leder det i många fall till att vi forskare duckar för de riktigt svåra, riskfyllda och långsiktiga utmaningarna. Många känner sig tvungna att ta sig an enklare forskningsproblem, som så snabbt och så riskfritt som möjligt ska ge resultat de kan peka på i nästa ansökan, för att dra in nya forskningsanslag som ska låta dem fortsätta forska även nästa år (Se också Universitetsläraren nr 15, 16 och 17/2012)

VAD VILL DÅ Björklund göra åt detta problem som han så insiktsfullt identifi erat? Svaret är minst sagt överraskande: han vill utsätta oss forskare för ännu fl er och större utvärderingar! Utöver alla de utvärderingar i samband med anslagsansökningar och liknande som redan idag tillhör en forskares vardag, vill Björklund utsätta oss för ännu en, där dessutom de enskilda lärosätenas framtid ska stå på spel. Han skriver att forskningen ska "granskas med fyra- eller femårsintervall" och att "resultatet sedan [ska] ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet".
Som bot mot det problem med alltför lite risktagande i forskningen som Björklund tar upp är hans recept fullkomligt bakvänt. Vi är inte emot att våra prestationer granskas, vilket ju sker redan idag, men ännu fl er utvärderingar än idag torde leda till forskning präglad av minskat risktagande och färre verkliga genombrott.

DET ÄR OCKSÅ ironiskt att utbildningsministern, som exempel på vad han kallar avpolitiseringen av akademin, tar upp avskaffandet av fullmaktsprofessurerna som en höjdpunkt.
Det finns mycket att kritisera kring fullmaktsprofessurerna, men om det var något dessa erbjöd så var det just långsiktighet för individuella forskare. De som begåvades med sådana tjänster behövde inte gång på gång, år efter år, passera hinder i form av utvärderingar och ansökningar, utan kunde helhjärtat fokusera på forskning, hur politiskt inopportun den än må ha varit.
Förutom att ha motsatt verkan på forskningen jämfört med den som Björklund i sin retorik säger sig eftersträva, så kommer hans reform att resultera i byråkratisering och resursslöseri.
Det är bara att kika på hur det har gått i Storbritannien, där det system han föreslår redan är genomfört. Det har resulterat i en jättelik byråkratisk apparat, inte bara på central nivå, utan även på de enskilda universiteten, som startat hela avdelningar av administratörer avsatta att förse centralmakten med de uppgifter som begärts in, så rosaskimrande framställda som möjligt.
Vi har kollegor i Storbritannien som klagar över den tid som de tvingas ta från forskningen för att istället lägga på – inte utvärderingari sig, utan låtsasutvärderingar som deras universitetsadministratörer tvingar på dem som övning inför de verkliga utvärderingarna.

SVENSKA universitetsledningar tenderar numera att prioritera lärosätets intäkter högre än allt annat, inklusive klassiska akademiska ideal som bildning och fri forskning. Därför fruktar vi att ett genomförande av Jan Björklunds planer kommer att leda till samma slags vansinne i Sverige som vi nu ser i Storbritannien. När ska vi få en utbildningsminister som förstår att långsiktig forskning med sikte på stora genombrott kräver ett visst mått av arbetsro?


GUSTAF ARRHENIUS,
Professor i Praktisk filosofi, Stockholms universitet

PER DANNEFJORD,
Lektor i Sociologi, Linnéuniversitetet

OLLE HÄGGSTRÖM,
Professor i matematisk statistik, Chalmers

MATTIAS MARKLUND,
Professor i Teoretisk fysik, Umeå universitet

ANN-MARIE PENDRILL,
Professor i Fysik, Göteborgs universitet