Ett av de stora samtalsämnena just nu är frågan om meriteringsanställningar i högskolan. Regeringen har aviserat att en ny tidsbegränsad meriteringsanställning skrivs in i högskoleförordningen.
Ett av de stora samtalsämnena just nu är frågan om meriteringsanställningar i högskolan. Regeringen har aviserat att en ny tidsbegränsad meriteringsanställning skrivs in i högskoleförordningen. Problemen med detta förslag lyfts fram på annan plats i denna tidning (se sid 4) och på www.sulf.se. Men det finns faktiskt också anledning att ta ett steg tillbaka och fundera över varför och huruvida det egentligen behövs en anställning utöver postdoktorsanställningen för att meritera sig efter disputation. Att postdoktorsanställningen behövs är de flesta eniga om eftersom bara ungefär hälften av de som disputerar kan stanna i sektorn – resten ska göra nytta inom andra sektorer i samhället.
Problemet med postdoktorsanställningen är att den har ensidig inriktning på forskning. Är det bara som forskare man måste meritera sig? I den tidigare högskoleförordningen fanns två meriteringsanställningar, forskarassistent och biträdande lektor. Den förra syftade till meritering inom forskning, men inte till pedagogisk meritering – och det är individens meritering. För verksamheten är således tillskottet begränsat till forskning, men inte till att förbereda den anställde till att bli en god lärare.
För biträdande lektorer var tanken en annan. Här var det meningen att den biträdande lektorn skulle meritera sig både inom forskning och pedagogik för att kunna prövas för tillsvidareanställning som just lektor. I det här fallet meriterades man för att successivt slussas in i verksamheten på en institution, vilket gynnade både verksamheten och den enskilde. Således var biträdande lektor en mer konstruktiv väg för både individ och verksamhet.
I realiteten användes dock den anställningen mycket sällan. Och den tilltänka karriärvägen disputation följd utav en postdokperiod (företrädelsevis utomlands) och fyra år på ett biträdande lektorat var få förunnad. I realiteten såg vägen snarare ut så, att den nydisputerade fick både vikariat och allmän visstidsanställning i nästan tre år för att meritera sig för postdoktjänsten, vilken i sin tur i bästa fall meriterade för en anställning som forskarassistent, vilket innebar tio år innan man är meriterad för en tillsvidareanställning som lärare (eller fjorton år om man räknar in en doktorandtiden), och ännu längre om man varit på olika lärosäten. Hur länge är det rimligt att man prövas?
Varför inte istället diskutera hur man inom ramen för en tillsvidareanställning kan få rimliga villkor att meritera sig på ett sätt som gagnar alla? Detta utan att under fjorton års tid vara utsatt för ständiga granskningar om huruvida man uppfyller kraven för att hålla en tillräcklig meriteringstakt som i slutändan eventuellt kan ge dig en möjlighet att kvalificera dig som legitim arbetssökande till en lektorstjänst. Ska vårt vetenskapssamhälles framtid hänga på existensen av sådana meriteringsanställningar? Tillåt mig tvivla. Om det överhuvudtaget behövs en meriteringsanställning så låt det i så fall bli något som är värt namnet och verkligen leder till en riktig anställning efter en prövning mot uppsatta mål för anställningen, det vill säga en anställning som biträdande lektor. Och glöm inte att villkoren för de redan tillsvidareanställda också måste ses över.
MARTIN SELANDER
1:e vice ordförande i SULF