Liten andel meriterade forskare också aktiva inom undervisning

Två tredjedelar av högskoleundervisningen utförs av lärare med låg eller ingen egen forskningsaktivitet. Studenterna möter aktiva, meriterade forskare endast under åtta procent av undervisningstiden, enligt en studie från Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA ). Kravet på forskningsanknytning bör se olika ut för skilda utbildningar, anser IVA , och universitetskanslern instämmer.

ENLIGT HÖGSKOLELAGEN SKA verksamheten vid högskolor och universitet bedrivas så att det finns ett nära samband mellan mellan forskning och utbildning. Det är en ”gummiparagraf ” som måste förtydligas, menar Arne Wittlöv, ordförande i styrgruppen för IVA-projektet Agenda för forskning.
– Om det exempelvis kan tolkas som att all utbildning måste ha så stark forskningsanknytning att undervisning bara kan ges av aktiva forskare, då är det inte realistiskt. Vi tycker att det är rimligare att ta fram systematiska principer som utgår från att olika krav kan ställas på olika slags utbildningar.
Att verkligheten är långt ifrån ett tänkt ideal med forskande lärare, visar Agenda för forskning som låtit bearbeta resultat från Statistiska centralbyrån (SCB). Då framkommer att lärare som forskar högst 20 procent av sin arbetstid eller inte alls, utför 66 procent av all undervisning på lärosätenas Grundutbildning. Det gäller i ännu högre grad för utbildningar inom humanistiskt-samhällsvetenskapligt området samt medicin.
Bland lärosätena märks en skillnad mellan å ena sidan de ”gamla” universiteten och fackhögskolorna (med 57 procent av undervisningen utförd av lärare med låg forskningsaktivitet), och å andra sidan de nya universiteten och högskolorna där cirka 80 procent av undervisningen bedrivs av lågmeriterade lärare.
Inget av lärosätena har i någon större utsträckning lyckats locka de riktigt aktiva och meriterade forskarna, de som forskar minst hälften av sin arbetstid, till undervisningssalarna. Bara åtta procent av undervisningen sköts av dessa. För det medicinska området handlar det om endast fem procent – var tjugonde undervisningstimme (se tabell nedan).
– Det är förbluffande låga siffror som framkommit. Vi behöver analysera uppgifterna närmare men de är lite förvånande med tanke på att vi faktiskt har ökat antalet forskarutbildade lärare under senare år till över 50 procent, säger universitetskansler Lars Haikola.
Men egentligen handlar det om enkel matematik, menar han. Antalet studenter har ökat till 460 000 individer idag medan lärarantalet inte alls har ökat i samma takt. Alla lärare kan inte samtidigt vara aktiva forskare med dagens resurser.
– Det är bra att IVA slår hål på myten att all högskoleutbildning har forskningsanknytning. Att alla lärare ska forska har inte varit sant sedan högskolereformen 1977 då högskolan breddades med de nya lärar-, vård- och socionomutbildningarna med flera, säger Lars Haikola.
Han framhåller att han själv tror på den traditionella idén med lärare och forskare i samma person, med tillägget att det inte finns belägg för att det måste se ut så.
– Den heliga principen att alla utbildningar ska vara forskningsanknutna stämmer inte med verkligheten. Det är nödvändigt att göra en rationell diversifiering av lärosätena, säger universitetskanslern.

SOM UTGÅNGSPUNKT FÖR diskussionen ansluter han sig till den typ av fördelningsprinciper som IVA-projektet tagit upp: Att göra skillnad mellan grundnivå och avancerad nivå, mellan generella utbildningar och professionsutbildningar, mellan ”torra” och ”våta” ämnen.
Men vem som ska leda en sådan utvecklingen? Ingen vill riktigt ta i frågan, påpekar Lars Haikola.
– Högskoleverket har inte ett sådant uppdrag. Regeringen säger att lärosätena äger frågan. Men det är svårt för lärosäten som konkurrerar med varandra att göra upp om skillnader i forskningsanknytning dem emellan.
IVA menar att ett baskriterium för all högre utbildning bör vara att den är ”förankrad i vetenskaplig metod och i uppdaterade forskningsresultat”.
– Det är för låga krav för att stämma med högskolelagen, konstaterar universitetskanslern. Samtidigt är det en realitet i dag. I bland kanske vi får acceptera att den minimala nivån får vara tillräcklig. Och internationellt sett ligger vi ändå inte så dåligt till. En Unescostudie från 2009 visade att hälften av världens universitetslärare bara har en bachelorexamen.

PÅ IVA:S FÖRSLAGSLISTA står att andelen disputerade lärare bör öka, att högskolor bör knyta till sig erfarenheter utifrån genom visstidsanställda adjungerade lärare, och att pedagogisk skicklighet bör lyftas fram som merit vid anställningar. Det är förslag som har stöd hos såväl universitetskanslern som SULF. Däremot tror varken Lars Haikola eller IVA-projektets Arne Wittlöv att det är ekonomiskt realistiskt att som SULF driva linjen med en forskningsanknytningsresurs per helårsstudent.
– Studiens förfärande låga siffror visar att det är ännu viktigare att tydligt knyta forskningen direkt till grundutbildningen, säger Git Claesson Pipping, SULF:s förbundsdirektör. Vårt förslag är 15 000 kronor per helårsstudent. De som säger att det blir för dyrt räknar inte som vi med att det förutom nya resurser även bör ske en omfördelning av befintliga forskningsanslag.
Hon vänder sig mot alla tankar som kan leda till att forskningsanknytningen för vissa utbildningar tas bort. Det är inte lösningen på kvalitetsproblemen, tvärtom, menar hon.
– Har vi inte råd att göra all högre utbildning forskningsanknuten får man faktiskt lägga ned och inte utbilda så många, säger Git Claesson Pipping.
SULF anser att det överallt ska finnas en vetenskapligt hållbar miljö. Alla universitetslärare behöver inte forska hela tiden men alla lärare ska vara vetenskapligt aktiva.
– Det kan vara att kommentera på konferenser, vara referens för vetenskapliga tidskrifter, delta i betygsnämnder och annat. Men för att få de uppdragen måste man även få forska själv, betonar Git Claesson Pipping.
Det räcker inte med att en gång ha doktorerat. Det krävs vetenskapligt aktiva lärare för att kunna lära ut det vetenskapliga hantverket till studenterna, menar hon och jämför med hur det skulle uppfattas om en pianolärare aldrig fick spela själv, utan förväntades göra det teoretiskt.
Lars Haikolas alternativ till en särskild forskningsanknytningsresurs är ett sammanhållet system för resurstilldelning och utvärdering. Om lärosätena skulle få en påse med pengar och inte behöva särredovisa utbildning och forskning skulle kopplingen utbildningforskning bli mycket starkare, anser han.
– Men detta är bara en förhoppning. Det handlar om politiska övervägningar och riksdagen vill nog fortsätta att styra forskningspengarna.

TEXT: ANNIKA ENGSTRÖM