De sakkunnigas utlåtanden har försämrats under en tioårsperiod

– Den som anlitas som sakkunnig lånar ut sitt goda namn, samtidigt som sakkunniga och därmed akademien som helhet, nöjer sig med så korta utlåtanden att det i praktiken handlar om att enbart leverera en slutsats. – Därmed går en viktig peer review-funktion förlorad.

Det säger Ulla Riis, professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet.
Att kvaliteten på sakkunnigutlåtanden har försämrats är en av slutsatserna i undersökningen ”Darr på ribban?”, där Ulla Riis tillsammans med Théresè Hartman och Sara Levander, forskare respektive doktorand, gjort en uppföljning av 1999 års befordringsreform som mellan 1999 och 2010 innebar rätt för lektorer att ansöka om befordran till professor.
Undersökningen omfattar analys av 294 av 700 befordringsärenden, av vad som förenklat uttryckt ”lönar” sig. Föga överraskande är det forskningsmeriter som väger tyngst, jämfört med pedagogiska meriter även om dessas betydelse har ökat. Gällande pedagogiska meriterär det främst kvantitet i form av antal handledda doktorander som räknas, däremot inte kvalitativa meriter som högskolepedagogisk utbildning eller annan pedagogisk fördjupning.

ATT PEDAGOGISKA MERITER inte smäller lika högt som forskning kom knappast som någon överraskning för Ulla Riis, men hon understryker att det ändå finns skäl att reflektera över varför det förhåller sig så.
– Forskning gör avtryck i vetenskapliga publikationer, men det vi gör i undervisningen går inte att mäta på samma endimensionella sätt.
Vid Uppsala universitet har man inom Avdelningen för universitetspedagogisk utveckling för att underlätta mätbarhet och beskrivning av pedagogiska meriter, tagit fram en mall, en ”pedagogisk meritportfölj”.
– Det är ett hjälpmedel, inte bara för den sökande, utan också för sakkunniga, det skapar struktur och överblick jämfört med om varje sökande ska ställa upp efter eget huvud. Det hindrar också att vissa meriter glöms bort.
– De sökande har över åren också strukturerat sina ansökningar bättre och bättre men trots det har de sakkunnigas utlåtanden under samma tid blivit sämre och sämre.

MEN DET FINNS OCKSÅ andra aspekter som påverkar värdering av pedagogiska färdigheter, att de paradoxalt nog osynliggörs genom att det är något självklart och oumbärligt:
– Högre utbildning måste bedrivas oavsett pedagogiska meriter, lektorerna är anställda på grundutbildningsanslaget och också den som inte alls är pedagogiskt skicklig får undervisa.
De pedagogiska meriterna har också varierande tyngd inom olika områden. Ulla Riis har funnit exempel på hur information om pedagogiska meriter inte utnyttjas ”hederligt” i ärendeberedningen inom det medicinska och farmaceutiska (MF) vetenskapsområdet.
– Det har förekommit att de sakkunniga säger att de vetenskapliga meriterna visserligen är goda, men att de pedagogiska är otillräckliga, något som fakultetsledningen ibland valt att inte redovisa i beslutsunderlaget till rektor.
Förutom exempel på ”selektiv presentation” av sakkunnigutlåtanden visar undersökningen som förutnämnt att kvaliteten på dessa utlåtanden generellt sett har sjunkit.
Något som särskilt överraskade Ulla Riis var att sakkunniga över tid tenderar att formulera allt kortare utlåtanden. Detta gäller samtliga vetenskapsområden, men allra kortast är texterna inom MF-området och det teknisk-naturvetenskapliga (TN) området.
– I stället för en sammanfattning av faktaunderlaget i ansökan plus en värdering och därefter en slutsats går man numera gärna direkt på slutsatsen.
– De allra kortaste utlåtandena utgjordes av tre centimeter text …
Ulla Riis, som har stor erfarenhet både av att vara sakkunnig och av att som dekan för en del år sedan ta emot sakkunnigutlåtanden, menar att en förklaring till bristande utförlighet är att de som efterfrågas som sakkunniga är få och därmed har (alltför) många ärenden per person.
– I början av den undersökta perioden fanns det 2 310 professorer i riket som skulle dela på sakkunnigbördan för vad som skulle komma att röra sig om 4 000–5 000 ärenden.

VID SIDAN AV ARBETET med rapporten har hon också upptäckt fenomenet ”snabbhetspremie” då hon i samband med att hon tillfrågades om att vara sakkunnig vid en tjänstetillsättning erbjöds ”några tusen extra” om hon var färdig ett visst datum.
Att man trots tidsbristen ändå åtar sig uppdragen handlar, enligt Ulla Riis, till en del om att man blir smickrad, det ger också ett slags makt och inflytande över det egna ämnet.
– Det är mänskligt, men det finns också en risk för det som i forskningen om forskning kallas kognitiv partiskhet, att man förväxlar innehållet med kvalitet. Det som påminner om det jag själv gör blir automatiskt något jag uppfattar som ”kvalitet”.
– Men det kan också fungera omvänt, att man omedvetet vill bromsa konkurrenter inom det egna området.
Hon menar vidare att det främst är ”de gamla och ärrade” som vågar mer och som inte hemfaller åt det hon kallar ”rätten att väja”, det vill säga att undvika den tysta överenskommelsen att inte kritisera en kollegas ansökan i utbyte mot att kollegan i framtiden inte ska kritisera ens egen.
Samtidigt framhåller Ulla Riis vikten av att engagera fler unga lektorer i peer review-arbete och nämner där TNområdet som föredöme.
– De har insett vikten av att unga kollegor måste få skolas in till exempel genom att delta i betygsnämnder, som då sätts samman med fem ledamöter i stället för tre.
Hon skulle vidare gärna se ytterligare studier av sakkunniginstitutet, för att belysa om det har urholkats generellt, oavsett befordringsreformen.

EN SLUTSATS I DEN omfattande utredningen ”Darr på ribban?” är vidare att kvinnor är särskilt framgångsrika när det gäller meriterande ledaruppdrag och vetenskapliga förtroendeuppdrag.
– De utgör visserligen inte något representativt urval av alla kvinnor i akademien, utan är en redan selekterad grupp. Men här visar nog en uthållig jämställdhetspolitik resultat.
En annan fråga som rapporten har aktualiserat är minskningen av antalet lärostolsprofessurer.
– Under de tolv år som man har befordrat lektorer till professorer har samtidigt minst 49 lärostolsprofessurer försvunnit vid Uppsala universitet, vilket motsvarar sjutton procent av de som fanns 1998. Samtidigt har 300 befordrade professorer tillkommit. Eftersom reformen var ofinansierad betyder det kraftigt ökade anspråk på fakultetsanslagen och en uttunning av dem – oavsett om lärosätet behandlar de två kategorierna lika eller inte.
– Jag tror dessutom att reformen minskat rörligheten. Färre lektorer får möjlighet och färre är beredda att söka en professur vid ett annat lärosäte.
– Vilket innebär att villkoren för forskningen har förändrats till det sämre.
”Darr på ribban?”-utredningen initierades av nyligen avgångne rektor Anders Hallberg, som ett led i Uppsala universitets ”självgranskande kvalitetsarbete”.
Nu är det inte givet att resultat i kvalitetsgranskande rapporter leder till reella förändringar, men Ulla Riis hoppas på debatt, dels om vad som lönar sig och dels om hur detta har eller bör förändras.
– Jag hoppas på en relativt bred debatt inom varje fakultet, kring frågan ”var ligger vår ribba och var bör den ligga?” när det gäller de olika meriterna.
– Jag hoppas också att seniora professorer oftare vill och vågar ge yngre kollegor karriärråd.
– Även om denna undersökning bara säger något om var ribban legat just vid Uppsala universitet under just de aktuella åren, så kan man förhoppningsvis också se undersökningen som en belysning av det akademiska livet i stort, något som inte bara gäller Uppsala universitet.

TEXT: MARIELOUISE SAMUELSSON