40 procent av forskarna är tidsbegränsat anställda

Det är bara bland forskare och hotell-och restauranganställda som andelen tidsbegränsade anställningar är så hög som fyrtio procent.

DET PÅPEKADE HENRIETTA HUZELL, 3:e vice ordförande i SULF och styrelseledamot i SACO, när hon inledde ett av SACO arrangerat seminarium med rubriken ”Forskarens finansiering – är anställning enda vägen?”.
Hon nämnde risken att omvärlden, utanför akademien, skulle kunna uppfatta forskares anställningsvillkor som ”lyxbekymmer” och att det därför är viktigt att uppmärksamma att bristen på anställningstrygghet påverkar forskningens och utbildningens kvalitet.
– Det är inte bara ett problem för individen, utan också svårare för den som inte är fast anställd att vara djärv och utmana.
Den egna karriären fick utgöra ett exempel, som hur Henrietta Huzell hade ”andats ut” när hon fick fast tjänst vid Karlstad universitet, det var också då hon vågade ”höja rösten fackligt”.
Hon jämförde med en kollega som börjat samtidigt vid KaU, som projektassistent, men som kommit ”i otakt” efter sin föräldraledighet och disputerat senare.
– Kollegan fick ett vikariat, finansierat med externa medel, men när pengarna tog slut gör också anställningen det.

PER ERIKSSON, REKTOR vid Lunds universitet, berättade om beslutet som universitetets styrelse har fattat, att avskaffa utbildningsbidragen som samtliga måste upphöra 2013, istället ska man anställa.
– Det är en fråga om anständighet, om hur vi behandlar varandra.
Också han tog ett exempel på hur osäkra anställningar drabbar på individnivå, som en forskare som fått tillfällig finansiering och bildat bolag, men därefter blivit arbetslös, utan a-kassa.
– Hon fick helt enkelt leva på att hon var lyckligt gift.
Relaterat bland annat till styrelsebeslutet att avskaffa utbildningsbidragen har nu Lunds universitet en strategi för bättre ledarskap och förändrad personalpolitik.
– Vi har fått stor utdelning gällande Linné-stödet och strategiska medel, men det kräver att de som ska leda forskningen förstår att de också ska utveckla individer.
Per Eriksson talade om att universitetet måste bli ”en mer normal arbetsplats”. Vilket alltså, bland annat, innebär att man anställer, men självfallet också att man säger upp anställda, något som, enligt Eriksson, ska ske ”med ärlighet och respekt”.

ORDFÖRANDEN I CANCERFONDENS forskningsnämnd, Bengt Westermark talade utifrån den externa finansiärens perspektiv.
Under 2010 har man samlat in 400 miljoner kronor, samt delat ut 390.
– Vårt huvudsyfte är att finansiera cancerforskning.
– Vi är pragmatiker, vi ger pengar till universiteten som får använda dem och vi tillåter både utbildningsbidrag och doktorandtjänst, dock tycker vi att pengarna som Cancerfonden ger ska gå till forskning, inte till utbildning.
Nästa representant för finansiärerna var Anna Ledin, huvudsekreterare i statliga Formas, forskningsrådet vars uppgift är att ”främja och stödja grundforskning och behovsmotiverad forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande”.
Ledin inledde med att understryka att det inte finns något om anställningar i Formas instruktion eller direktiv.
– Vi ger förutsättningar, ansvaret ligger sedan hos arbetsgivare i samarbete med fackliga organisationer.
Nytt från och med 2010 är att Formas tagit bort utlysning av postdok- stipendier. Dessa har ersatt med utlysning av medel, forsknings- och utvecklingsprojekt till unga forskare, så kallat mobilitetsstöd.
– Men Formas kan inte hindra universiteten att använda Formas medel till stipendier.
Anna Ledin reflekterade också över sina erfarenheter från den danska forskarvärlden, efter femton år vid Danmarks tekniske universitet.
– I Danmark anställer man, men är också snabbare med att säga upp, vilket inte i samma utsträckning uppfattas som något misslyckande.

JOAKIM KALANTARI, nyligen avgången ordförande för SULF:s doktorandförening, trodde att han skulle ha talat med ”mer eld och svavel”, om seminariet hade hållits för ett år sedan.
– Under det här året har Lunds universitet, Linköpings universitet, Göteborgs universitet och Chalmers skrivit under att man ska anställa.
Men han försäkrade att frågan om anställning av doktorander fortfarande finns högst upp på Sveriges Doktorandförenings dagordning.
– Kvalitetsargumentet är det viktigaste, utan anställningar blir det färre av de mest lämpade.
Även han tog upp ”anständighet” som argument, utifrån att doktoranderna står för 40 procent av forskningen och, om man mäter i forskningsresultat, 51 procent.
Hans exempel på hur obefintlig anställningstrygghet drabbar individen blev det mejl som krävde att en ung forskare antingen skulle avbryta sin forskarutbildning eller sin graviditet.
– Den som inte är anställd får svårare att hävda sin rätt mot professorn, det kan gälla sexuella trakasserier eller krav på att stå med på publicerade artiklar.

FÖRE DEN AVSLUTANDE paneldebatten påpekade Anders Jonsson, Sacos presschef och seminariets moderator, att Handelshögskolans anställningsgrad enbart är fyra procent.
Henrietta Huzell anknöt till detta genom att tala om lärosätenas ”varierande traditioner” när det gäller anställningar.
Nya universitet och högskolor ligger högre i anställningsstatistiken, något som Per Eriksson förklarade med att det är svårare för stora lärosäten, relaterat till tradition och ”brist på förändringsbenägenhet”.
SULF:s chefsutredare Ann Fritzell var en av dem i publiken som bidrog med kommentarer, hon konstaterade att de som är sämst på doktorandanställningar, samtidigt är de som har mest forskningspengar.
– Och om man inte anställer nu när det finns gott om pengar i systemet, när ska man då göra det? 

TEXT: MARIELOUISE SAMUELSSON