Den egna forskningens betydelse för universitetslärare

Debattartikel av Rut Boström, Finn Calander och Bo Westlund

UNDER HÖSTEN 2011 kommer vetenskapsområden och fakulteter vid Uppsala universitet att arbeta fram strategier för forskning och utbildning 2013–2016. En grundval är bl.a. de innovationsstrategier som Områdesnämnden för Humaniora och samhällsvetenskap slår fast inför fakulteternas arbete och som grundar sig på vissa grundläggande principer för universiteten och deras uppgifter.
Ur Bolognadeklarationen 1988 om universitetens Magna Charta lyfts flera viktiga punkter fram, bl.a.

• ”undervisningen och forskningen vid universiteten får inte åtskiljas om utbildningen skall kunna motsvara förändrade behov, samhällets krav och vetenskapliga framsteg”, och att universitetet har en viktig roll som

• […] ”en idealisk mötesplats för lärare, med förmåga att dela med sig av kunskapen och med möjligheter att utveckla den genom forskning och förnyelse, och studerande med såväl rätt som förmåga och vilja att ta tillvara denna kunskap.”

Vetenskapsområdet framhåller vidare att det är angeläget med ytterligare betoning av kopplingen mellan forskning och utbildning. En successivt ökad progression från grundnivå till forskarutbildning kommer därför att utvecklas.
De signaler som under 2011 kommit bl.a. från Arbetsgivarverket i samband med diskussionerna om ett nytt arbetstidsavtal, går ut på att forskning för lektorer normalt inte ska ingå i anställningen. Undervisningen av studerande ska enligt arbetsgivaren komma i första rummet och vara lektorns huvudsakliga uppgift.
Att på detta sätt helt ignorera universitetens äldsta och främsta uppgift, som är att ge de studerande en undervisning som bygger på den senaste forskningen inom ämnet, är enligt SULF-Uppsala ett brott mot universitetsundervisningens grundvalar. Dessutom bryter det mot Bolognadeklarationens viktigaste tankar och de visioner som ligger till grund för Uppsala universitets kommande strategier för forskning och utbildning.
En annan oroande signal är den terminologi som håller på att utvecklas inom akademien. Man studerar inte längre vid ett universitet utan ”går till skolan”, man samlas inte i föreläsningssalar och lektionssalar utan i ”klassrum”, studenterna är inte ”studerande” utan ”elever”. Med språkets hjälp blir synen på högre undervisning genom detta jämställd med undervisningen i ungdomsskolan, vilket medför en risk att universitetets traditionella krav på självständighet i lärandet och ökat analytiskt tänkande förringas. Den vetenskapliga grunden för undervisningen urholkas därmed ytterligare.
För att kunna upprätthålla högre krav på undervisningen behövs forskningen som grund, inte bara för renodlade forskare utan också för dem som har direkt kontakt med de studerande. En högklassig forskning kopplad till samhällets ständiga utveckling och som bedrivs av alla aktiva lärare gör utbildningen mer intressant och bidrar till den status som av tradition hör till akademiska studier. En akademisk status – i ord och handling – är nödvändig för att göra de högre studierna trovärdiga och internationellt gångbara.

 

RUT BOSTRÖM
UNIVERSITETSLEKTOR
INSTITUTIONEN FÖR NORDISKA SPRÅK
VID UPPSALA UNIVERSITET

FINN CALANDER
UNIVERSITETSLEKTOR
INSTITUTIONEN FÖR PEDAGOGIK,
DIDAKTIK OCH UTBILDNINGSSTUDIER
VID UPPSALA UNIVERSITET

BO WESTLUND
UNIVERSITETSLEKTOR
FÖRETAGSEKONOMISKA INSTITUTIONEN
VID UPPSALA UNIVERSITET