Nytt system på väg för att utse styrelser

Ska en enda nationell nomineringsgrupp utse styrelser för Sveriges samtliga universitet och högskolor? Eller ska nominering göras av lokala grupper, som i sin tur utses av landshövdingen – eller landstinget i det län där lärosätet finns?

 

NU KOMMER KONKRETA förslag på förändring av den avpolitiseringsreform som, enligt Jan Björklund, har skapat fler problem än möjligheter. Utbildningsdepartementet har alltså två huvudalternativ som nu går på remiss med avsikt att skapa ännu ett nytt system för hur ordförande och övriga externa ledamöter i lärosätenas styrelser ska utses. Bägge alternativen går ut på att flytta nomineringsmakten en bit bort från lärosäten och rektorer.
Nej, regeringen är inte nöjd med den reform man införde 2007, i enlighet med propositionen ”Frihet att välja – ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses”.
Den innebar att styrelserna som dittills (med undantag av lärar och studentrepresentanter) hade utsetts av regeringen, istället skulle utses av respektive lärosätes ledning. Regeringens roll blev att enbart fatta det formella beslutet, efter lärosätets förslag. Reformen lanserades av dåvarande minister Lars Leijonborg som en betydelsefull frihetsreform. Hans efterträdare Tobias Krantz  betonade förra våren, ”att universitet och högskolor numera i praktiken får utse sina egna styrelser är en mycket viktig princip”.

MEN PRINCIPEN HADE redan då visat sig kunna bli bekymmersam att tillämpa i praktiken. Några månader efter att Tobias Krantz hyllat reformen blev Jan Björklund minister med ansvar för högre utbildning och forskning och signalerade snabbt att reformen inte blivit så lyckad.
I en intervju i Universitetsläraren nr 17/2010 sade Björklund att ”vi gjorde ett felgrepp med reformen för tillsättning av lärosätenas styrelser. Nu måste vi ta den frågan ett varv till. Vi gjorde det väldigt snabbt och med facit i hand kan man konstatera att det inte blev bra, eftersom reformen skapar mer problem än möjligheter”.
Björklund poängterade att han inte ville peka ut några lärosäten, men det var redan allmänt känt och uppmärksammat att konflikterna mellan Försvarshögskolans dåvarande rektor Mats Ericson och högskolans styrelse påverkades av att Ericsons företrädare som rektor, Henrik Landerholm, hade utsett sig själv till styrelseordförande innan han avgick som rektor.
En annan konflikt relaterad till rektors nya makt uppstod på KI, där en namnkunnig skara professorer JO-anmälde processen kring omvalet av Harriet Wallberg-Henriksson som rektor.
När Jan Björklund nu aviserar nyordning motiveras det bland med att ”det nya systemet uppfattas i praktiken som att rektor nominerar styrelsen. Eftersom styrelsen i sin tur nominerar rektor har ansvarsförhållandena blivit oklara”.

FÖR ATT KOMMA till rätta med oklarheter och problem ser Utbildningsdepartementet två möjliga vägar. Alternativ A är en nationell nomineringsgrupp, som ska utses ”av regeringen eller av en myndighet”, och ha som uppdrag att lämna förslag på ordförande och externa ledamöter. Gruppen skulle förläggas till en ”lämplig värdmyndighet”, som tänkbar sådan nämns Högskoleverket. En nationell grupp skulle ut göras av personer som ”bör ha sin huvudsakliga verksamhet utanför högskolan”, men som samtidigt ska ha ”god kunskap om och förståelse för högskoleverksamhet ur såväl lokala och regionala som nationella och internationella perspektiv”.
Alternativ B är en lokal nomineringsgrupp som skulle utses av ”en aktör på nationell nivå eller av en aktör på regional nivå”. Med nationell nivå avses antingen regeringen eller en myndighet (som Högskoleverket), den regionala aktören skulle kunna vara landsting eller landshövding.

I PROMEMORIAN FRÅN Utbildningsdepartementet formuleras också potentiella problem, med att vidmakthålla det politiska löftet om avpolitisering, men samtidigt åstadkomma ”av-rektorfiering”.
Om regeringen ska utse en nationell eller lokal nomineringsgrupp kan det ”uppfattas vara svårt att förena med ambitionen om ökat självbestämmande för lärosätena”. Risken för eller misstanke om politisk styrning föreligger också om landstingen skulle tillsätta lokala nomineringsgrupper. Att låta Högskoleverket sätta samman nomineringsgrupper ”skulle kunna ifrågasättas utifrån verkets roll som ansvarig för kvalitetsutvärdering och tillsyn av högskolan”.

SULF:S CHEFSUTREDARE Ann  Fritzell konstaterar att det inte blir helt okomplicerat, oavsett vilket förslag man väljer.
– När det gäller den nationella nomineringsgruppen skulle man få uppfinna tulipanaros för att hitta ett antal personer som inte befinner sig inom högskolevärlden, men som samtidigt har kvalificerad och aktuell kännedom om sektorn i allmänhet och om enskilda lärosäten. Och när det gäller lokala nomineringsgrupper kan man fråga sig hur många landshövdingar som har kompetens att avgöra hur en sådan grupp bör vara sammansatt.
Ann Fritzell anser att de förslag som nu remitteras borde kompletteras med ett ”Alternativ C”:
– Man kunde pröva om inte sittande styrelse skulle kunna nominera sina efterträdare, inte som förslag från enskilda ledamöter, utan som styrelsebeslut där också  lärar och studentrepresentanter skulle delta i beslutet.
– Det skulle främja öppenhet och bidra till både kontinuitet och förnyelse. Dessutom skulle rektorerna befrias från risken att hamna i jävssituationer, säger Ann  Fritzell som har förståelse för att regeringen backar  gällande nomineringsreformen.
– Det har ju visat sig att ambitionen med självständiga lärosäten – läs ledningar – inte alltid har utfallit särskilt väl.

 

MARIELOUISE SAMUELSSON