Fler frågor än svar om kvalitetsarbete

Hur ska kvalitetsarbete för högre utbildning bedrivas och hur ska det utvärderas? Kommer lärosätenas kvalitetsarbete att påverkas när Högskoleverkets granskning av detta upphör? Hur och av vem ska kvalitetsarbetet nu utvärderas? Och hur vet man att förbättrad kvalitet är ett resultat av systematiskt kvalitetsarbete och att det inte beror på insatser av nytillkomna -”eldsjälar”? Hur ofrånkomliga är inslagen av godtycke och subjektiva känslor i samband med utvärdering?

Det fanns fler frågor än tvärsäkra svar när Högskoleverket nyligen arrangerade ett seminarium om lärosätenas kvalitetsarbete, ett område där inte bara erfarenheterna varierar, utan också mål och metoder. 
– Det finns inget mönster i de europeiska kvalitetssystemen, det kan det inte heller vara. Det finns inget ”one size fits all”, sade Hanne Smidt från Danmark, verksam bland annat som senior adviser vid EUA, European University Association.
Hon talade vidare om att kvalitetsarbete måste relateras till att både världen och kraven förändras och varnade för alltför strama system. 
– Kvalitetssystemen får inte bli ett hinder för nytänkande. Det fungerar inte heller om inte alla är med på vagnen eller om man inte vet hur man ska använda resultatet av kvalitetsarbetet. Det är en situation som kräver ett visionärt ledarskap, det hjälper inte med engagemang på ”grästrotsnivå”, det måste också finnas någon som sköter trädgården.
Hanne Smidt nämnde Irland som föredömligt, där de nio universiteten gått samman om gemensamma riktlinjer för kvalitet. Bland annat innebär det att man tar hjälp av utländska examinatörer på alla nivåer, något som självfallet underlättas av att landet är engelskspråkigt.
Hon beskrev vidare svensk högre utbildning som ”fantastisk”.
– Här har det fungerat enligt Bolognaprocessen, utan att ni visste om det … I Sverige finns exempelvis ”livslångt lärande” sedan länge. Men det mer flexibla svenska systemet är samtidigt svårare än andra att kvalitetssäkra.

Föregångare med problem
Widar Hwamb från norska Nokut, Nasjonalt organ for kvalitet i utdanningen, beskrev också han Sverige som något av föregångsland gällande kvalitetsarbete och, precis som Smidt, talade han om en föregångare med vissa problem.
– När Norge 1994 införde sitt kvalitetssystem var det efter svensk modell, därför är jag förvånad över att Sverige nu inte har bättre resultat. Entusiasm saknas inte, däremot kanske förmåga att utnyttja resultaten, menade han och underströk vikten av att använda kvalitetsarbete som möjlighet till utveckling, snarare än som kontrollfunktion. 
Widar Hwamb talade om självevalueringens positiva betydelse för lärosätets ”inre miljö”, jämfört med utvärderingar som är anbefallna utifrån.
Annika Lundmark, senior advisor vid enheten för kvalitet och utvärdering vid Uppsala universitet och tidigare dess chef, instämde med Widar Hwamb.
– I kvalitetsarbetet finns en lärandeprocess för hela lärosätet, förutsatt att metodarbetet utvecklas så att man ser vad som är orsak och verkan.
Hwamb varnade vidare för tendensen att låta det interna kvalitetsarbetet resultera i alltför mycket papper…
–  På lärosätena samlas många hyllmeter med självevalueringar, men jag skulle vilja säga att ett lärosäte som har behov av att skriva mer än en sida per kvalitetsområde har problem.
En annan varning kom från Lillemor Kim, utbildningsforskare, f d rektor och ”stor anhängare av kvalitetsarbete”, som modererade den avslutande paneldebatten.
– Jag vill gärna citera förre universitetskanslern Stig Hagström, som avrådde från att utifrån utvärderingar säga att man är bäst. Det blir snarare ett sätt att signalera att man är på väg utför, eftersom alla kan bli bättre.
Hanne Smidt, själv konsult i den euro-peiska utvärderingsbranschen, tyckte inte att svenska lärosäten skulle känna sig låsta vid nationella utvärderare när det kommer till kvalitetsarbete, utan också reflektera över att söka sig utanför nationsgränserna.

Fokusera på resultat
Och oavsett hur kvalitetsarbete bedrivs och hur systemen ser ut på olika lärosäten var inte minst seminariets publik intresserad av de förändringar som sker i och med att Högskoleverket upphör med granskningen av systemen. Detta eftersom HSV förutsätter att systemen är både uppbyggda och fungerande, att man därför ska fokusera mer på resultat och effekter. Men universitetskansler Anders Flodström stack inte under stol med att denna förändring också sker av ekonomiska skäl:
– Vi skulle gärna ha fortsatt med systemutvärderingarna parallellt, men till det fattas cirka 40 miljoner, sade han.
Lillemor Kim trodde inte att HSV:s förändrade uppdrag skulle ha någon inverkan på lärosätenas kvalitetsarbete och hänvisade till både högskolelag och högskoleförordning.
I högskolelagen står att det ”vid högskolor ska bedrivas ett systematiskt kvalitetsarbete, som kontinuerligt utsätts för extern granskning” och i högskoleförordningen att ”styrelsen själv ska besluta om riktlinjer”.
Vilket fick Anders Flodström att påpeka att aldrig så tydliga lagparagrafer kan komma att slopas helt eller åtmin-stone skrivas om, exempelvis i samband med en kommande autonomireform. 
Skulle då mer självständiga lärosäten som inte längre måste förhålla sig till lagen eller till Högskoleverkets systemgranskningar helt enkelt kunna strunta i kvalitetssystem och självutvärdering? Om resurserna är otillräckliga är -möjligen frestelsen stor, men Hanne Smidt betonade att autonomi snarare skulle komma att intensifiera kvalitetsarbetet.
– Det lärosäte som vill vara självständigt och självstyrande måste kunna visa att kvalitetssystemen fungerar.

MARIELOUISE SAMUELSSON