Lärare tog chansen undervisa i Sydafrika

Mikael Winninge tillhör de ganska få universitetslärare som tagit chansen att delta i ett lärarutbyte utomlands. Åtta veckor under våren har han tillbringat på ett sydafrikanskt universitet.
– Jag vill absolut rekommendera fler att åka, säger han.

Nu vill även Högskoleverket, som i en utvärdering av internationaliseringen vid landets lärosäten konstaterat att alltför få lärare är med i internationella utbyten. HSV är också medarrangör av en internationell konferens som hålls i Stockholm den 12–14 juni. Den handlar om akademisk rörlighet och tar upp en sida av student- och lärarutbyte som sällan blir uppmärksammad, nämligen den personliga utveckling som utbytet bidrar till. Vad händer på det personliga och intellektuella planet med dem som tillbringar en tid i ett annat land?
Det där vet Mikael Winninge numera en del om. Han är universitetslektor vid Institutionen för religionsvetenskap på Umeå universitet. Där har han arbetat sedan 1996.
När vi möts är miljön en helt annan än i den gemytliga, men jämförelsevis småkyliga Björkarnas stad. I Stellenbosch, fyra mil från Kapstaden, vajar palmerna, uteserveringarna är välbesökta – vi slår oss ner på en – och temperaturen ligger på behagliga 28 plus. Det är här, i en av Sydafrikas äldsta städer, mitt i vindistriktet, som Mikael Winninge är utbyteslärare.
Han har sin familj med sig. Ettåriga dottern Junia gjorde det möjligt att planera barnledigheten så att frun Catarina kan vara tjänstledig från sitt arbete. Med är också 13-åriga dottern Lydia som går i skola via distansundervisning och funnit sig väl tillrätta i sitt tillfälliga hemland.
Stellenbosch är ett av Kapstadens tre universitet. Fram till demokratiseringen av Sydafrika 1994 var det ett utpräglat vitt lärosäte. Nu har detta börjat luckras upp, de svarta och färgade* studenterna blir långsamt fler till antalet, liksom lärarkåren. Men fortfarande är det de vita som dominerar både på universitetet och på stadens centrala gator.

Något helt annat
Att åka iväg som utbyteslärare är inget man gör i en handvändning är Mikael Winninges erfarenhet.
– Tidigare har jag varit på internationella konferenser i världen i max en vecka. Det här är något helt annat.
Han och några av kollegorna i Umeå har själva tagit initiativ till att få igång utbytet med Sydafrika. Det sker inom ramen för Linnaeus-Palme, utbytesprogrammet för högskolelärare och studenter, finansierat av Sida.
Studenter från Stellenbosch kommer till Umeå för att plugga, ofta under en termin. En sydafrikansk professor var i Umeå i början av året och undervisade i tre veckor, senare i år kommer ytterligare en lärare. Utbytet ska pågå under fem år. Mikael Winninge planerar redan för att återvända till Sydafrika 2008.
– Vi har lagt ner mycket arbete på att få utbytet att fungera. Hur ska man till exempel översätta varandras utbildningssystem? Hur ska studenterna tillgodogöra sig kurserna när systemen skiljer sig så mycket åt?
Mycket tid i ett redan späckat lärar- och forskarschema har alltså gått åt till förberedelser av utbytet. Är det värt det?
Mikael Winninge skrattar lite och säger att det kan ju kanske synas korkat att ta på sig så mycket jobb. Men av det han berättar verkar han tycka att slitet varit värt varenda timme. Samtidigt är han inte förvånad över de svenska lärarnas låga intresse för internationellt utbyte, som HSV:s utvärdering visar.
– Jag skulle tro att en förklaring är att utbytet kostar arbete och engagemang. Jag tror inte heller att alla automatiskt ser fördelar och vinster med att ge sig iväg till ett annat land. Väljer man att åka krävs flexibilitet och samarbetsvilja. Det är två honnörsord i sammanhanget. Man får inte vara rädd för att improvisera.

Nyfikenhet en drivkraft
Mikael Winninge funderar ett tag, kommer på fler troliga skäl till att folk avstår.
– En tung faktor kan nog vara vardag och familj, att det i sig blir – eller i alla fall upplevs – som ett konkret hinder. En del känner sig säkert också osäkra på att fixa att undervisa på engelska eller något annat språk.
Jag frågar vad som är hans egen drivkraft för att ge sig iväg till andra sidan jordklotet.
– Nyfikenhet, blir det omedelbara svaret. Det ger så mycket att få möjlighet att reflektera över de förutsättningar olika miljöer ger, att lära känna ett nytt land, kulturen och det sociala sammanhanget.
Professionellt får han tillbaka massor.
– Jag tränar i att undervisa på engelska och lär mig anpassa mig till ett annat undervisningssystem. Det ger nyttiga reflektioner över pedagogiken. För det handlar ju inte bara om vad jag lär ut, utan även hur, relaterat till studenternas bakgrund.
Ur forskningssynpunkt har han möjlighet att delta i forskarseminarier i en annan miljö och han lär känna kollegor från en annan världsdel.
– Det är värdefullt att få presentera egen pågående forskning för forskare i Sydafrika. Internationella kontakter befruktar varandra. Man får upp ögonen för andra vetenskapliga traditioner och ideal, det är utvecklande att lära sig förstå de kulturella mekanismerna bakom dem.
– Sydafrika är ett komplext land, fortsätter han. Studenterna har olika bakgrund. En del har dålig skolunderbyggnad. Och den självständighet och det kritiska tänkande vi svenskar är skolade i är verkligen inte självklar här. Att försöka få ihop grupperna och leda dem vidare till en gemensam utveckling är en spännande utmaning.
Och svår, konstaterar Mikael Winninge.
Apartheidsystemet som avskaffades i början av 90-talet präglar förstås fortfarande landet. Svarta och färgade fick till exempel medvetet en sämre skolutbildning.

Behöver komma ifatt
– Många kommer från fattiga miljöer och har bristfälliga kunskaper. De behöver komma ifatt. En komplikation är att en del av dem inte har råd att köpa böcker. Å andra sidan är antalet undervisningstimmar här fler än i Sverige. Studenterna har bunden undervisning 20–22 timmar i veckan. De läser också flera kurser samtidigt, de springer mellan ämnena, strukturen är mer gymnasial. Jag säger inte att det ställs lägre krav, men ämnesinlärningen riskerar att bli mer flyktig, utan fördjupning. Det handlar uppenbart om olika traditioner.
På den teologiska fakulteten i Stellenbosch är de vita lärarna i majoritet, även om antalet ickevita ökat snabbare där än på flera andra fakulteter.
– Många vita försöker hitta ett nytt sätt att förhålla sig till den politiska verkligheten. Jag ser flera exempel på positiva krafter som stödjer ANC-regeringens strävan efter att utjämna klyftorna mellan svarta och vita. Ett exempel är en vit kvinnlig professor som satsar mycket energi på att stödja svarta kvinnor att fortsätta med forskning, trots motstånd i den traditionellt patriarkala afrikanska kulturen.
– Kyrkorna har också varit ett viktigt inslag i processen mot en demokratisering av landet, även om det förstås funnits många problem där också.
Men han ser också många exempel på rädsla i det sydafrikanska samhället – murar, galler, vapen och larm.
– Boendesegregeringen finns till exempel fortfarande. Människor flyttar inte bara för att ett politiskt och ideologiskt systemskifte har ägt rum. Den negativa bilden av den andra gruppen finns dessutom i vissa fall kvar på båda sidor.
För Mikael Winninge har mötet med Sydafrika på ett personligt plan lett till nya tankar och reflektioner.
– Förhoppningsvis har jag blivit lite mer ödmjuk på kuppen. Både när det gäller hur jag bedömer andra och hur jag ser på mig själv.
      
EVA BERGSTEDT

*Den officiella statistiken delar fortfarande befolkningen i fyra folkgrupper: afrikaner (tre fjärdedelar), européer, färgade och asiater. I motsats till andra afrikanska stater vill ANC-regeringen inte förneka existensen av olika grupper, utan erkänner de kulturella särarterna som positiva.