Jag har nyss varit på ett seminarium med rubriken Varför är konstnärliga högskolor viktiga för en stads attraktivitet? Där kom vi att tala om spets. Om att det inom de konstnärliga utbildningarna och den konstnärliga forskningen är självklart att sträva mot spets. Efva Lilja, rektor för Dans- och cirkushögskolan ställde också frågan hur de konstnärliga utbildningarna, som spetsutbildningar, kan bidra till andra utbildningar, på andra högskolor.
Nu är ju inte spets och excellens riktigt samma sak. Moira von Wright, som modererade seminariet, citerade en finlandssvensk poet som sagt att "även en dynghög har en spets", spetsbegreppet är alltså relativt medan excellensbegreppet är av en mer absolut karaktär. Vi kan alla vara excellenta, men vi kan inte alla tillhöra spetsen.
Vi är nog många som studsar och värjer oss lite mot begrepp som spets och excellens. Men kanske är det för att vi är så vana vid ett snävt excellensbegrepp som fyrkantigt fokuserar på antal publiceringar och förmåga att dra in externa forskningspengar.
Efter ett av gårdagens seminarium som behandlade Myt och verklighet i forskningspolitiken - även där diskuterades frågan om excellens - tycker jag mig skönja en avgörande skillnad i hur vi talar om spets, excellens eller "det bästa". På dagens seminarium som utgick från det konstnärliga var människor i högsta grad inkluderade. Man talade om konstens värde för mänskligt liv, konstnärliga människor och hur viktiga de människor som kommer ut från de konstnärliga högskolorna är för både näringsliv och staden i sig. Igår var min starkaste känsla att människorna var frånvarande i forskningspolitiken.
Så jag skulle vilja rikta en uppmaning till de konstnärliga högskolorna om att hjälpa oss att vidga excellensbegreppet och att påminna oss om att forskning görs av, och är till för människor.
Karin Åmossa
Chefsutredare